Om bara några veckor fyller Maya 3 år, (redan
)! Vi flyttade till ett parhus i november och håller nu på att "bo in oss" både i själva huset och området. I huset mitt emot bor en familj med två barn, en pojke som är åtta månader yngre än Maya och en nyfödd. Vi trodde att det skulle bli bra att Maya fick någon att leka med i sin egen ålder, men det blir bara KAMP! De slåss om allt! Killen vill inte dela med sig av nåt, så om de ska sparka boll så springer han iväg med den och skriker "min, min". Maya var likadan i den åldern, så jag förstår att det är en fas, men detta börjar bli besvärligt! Det är nästan att jag önskar att han inte ska vara hemma när vi går ut...
Maya sköter sig själv väldigt bra när hon är ensam så hon hjälper till att fixa i trädgården eller leker på egen hand. Om grannpojken är med känns det som att hon blir förändrad och blir väldigt testande av gränser gentemot oss. Hon blir likadan som han och skriker "min, min" om alla sina saker. Det hela slutar alltid med att man får sära på dem och ta in någon utav dem.
Pojkens föräldrar verkar ha haft inställningen att barn ska lekas med konstant, så han är väldigt osjälvständig. Detta "smittar" också av sig till Maya så hon vill hela tiden att vi ska vara med och leka eller cykla. Det funkar inte så i vår familj, vi har tusen saker att fixa med ute så det rasar fullständigt om alla vuxna plötsligt ska sitta och måla med asfaltskritor... Jag kanske låter hård, men jag vill inte leka bort tid som kan användas till nödvändigt arbete (de brölande kossorna, ni vet
) Har ni några kreativa förslag på hur vi ska hantera detta? Det känns ju lite känsligt eftersom det är andras barn inblandade. Jag har försökt att få barnen delaktiga i trädgårdsarbetet, men de är mer intresserade av att leka. Tills allt bara brakar ihop i skrik och gråt...
Hjälp!
Karin