Det är snart nio år sedan han fick sin diagnos. Jag var ledsen då men beredd att kämpa, även om jag inte visste hur jag skulle börja.
Åren har gått. Jag har gjort både mycket och litet för honom. Man kan alltid göra mer, det finns ingenting som är tillräckligt då det finns så många vägar att gå.
Jag har många gånger gått på min magkänsla. Som när vi började gå hos en homeopat som hade en egen son som blivit av med diagnosen, vilket i sig kändes som ett mirakel och en gåva.
Eller när vi tog bort gluten och han plötsligt började göra framsteg.Jag trodde att jag gjorde rätt när jag tog bort särskolans kursplan för honom.
Nu har vi kommit till en punkt där det inte händer så mycket med honom.
Han är glad och snäll och oftast lycklig. Men han hänger inte med så bra i skolan. Han funderar mycket över sin begränsning och varför alla vi andra är bättre än honom som han uttrycker det.
Jag funderar över mig själv som hela mitt liv har sagt att jag vill att alla som anses vara annorlunda av sig själva och av andra ändå ska ha en plats i samhället. Jag funerar över att jag trots allt kanske inte är sån allra längst inne.
Jag som kanske vill att min egen son ska vara annorlunda mot vad han kan/har förmåga att vara.)Jag ser honom åka på sin sparklinjetur som han kallar det med namn på hållplatser som han själv hittat på. Jag ser att han är lycklig över det och jag tänker på att det inte är en normal lek för en tolvåring.
Varför kan jag bara inte vara helt och hållet lycklig över honom som han är?
Jag ser på hans syster som sitter bredvid honom i soffan som helt spontant utan att någon lärt henne säger till sin bror:
- Du är min bästa vän i hela världen.
Jag vet inte vad som är bäst längre. Jag vet inte vad jag ska göra för att det ska bli så bra som möjligt för honom längre. Jag önskar att jag bara kunde vara så där självklar som hans syster är.
Jag vill inte bara hoppas utan också veta att också han får ett liv där han är behövd och får behöva andra utan att bli helt hjälplöshetsförklarad, där han kan älska och bli älskad tillbaka och där livet är gott fast kanske jag och min man är borta för länge sen.
Fast jag vet inte vad som är bäst för honom längre och vilket steg som är det nästa självklara att ta. Jag vet det verkligen inte.
Fast det är så här nu och jag har mist all min magkänsla så finns jag kvar här.
