Prematur

[Stinesmor]

Jag fick i torsdags natt beskedet att ställa in mig på att jag kommer få ett prematurt barn och har sen dess funderat på vad läkaren faktiskt sa. Hur i hela friden ställer man in sig på att få barn när man är i vecka 27?

Beskedet kom på förlossningen efter att jag haft blödning nr 2 på ett dygn och värkarna bara tilltog. Och helt ärligt så tror jag inte att denna stackars läkare visste vad hon skulle säga längre. När hon för 100:ade gången undersökte mig och frågade om min sambo var påväg för nu var det allvar. Efter ett par timmars avvaktande så fick dom stopp på blödningen och värkarna avtog så bebis är kvar på insidan, men jag fastnade vid orden "ställ in er på att snart vara föräldrar för det handlar om dagar"....

Hur gör man? Hur får man hjärnan att förstå att det inte är 13 veckor kvar utan bara dagar helt plötsligt? :-k

[SusanD]

Det blir nog svårt att få hjärnan att förstå vad som komma skall, så är det även när man går tiden ut. Att få barn är så oerhört stort på alla plan och kommer de små ut för tidigt så tar man tag i situationen då, efterhand landar man och börjar förstå det stora i det hela.

Nu har ju våra barn inte kommit så tidigt, Emil som kom tidigast föddes fem veckor för tidigt och då är de ju i princip färdiga för att möta livet utanför livmodern.

Däremot har jag arbetat på neonatalen och där möter man ju väldigt, väldigt pyttiga barn och alla föräldrar reagerar olika beroende på situationen.

Så det är nog bara att vänta och se vad som händer, hur ni kommer reagera. I vilket fall som helst så kommer ni bli föräldrar snart, antagligen mycket tidigare än ni ställt in er på. Önskar er lycka till och hoppas att ni har folk runt om er för stöttning och allmän hjälp.

Kram Susan

[Stinesmor]

Ja det känns ju helt ogreppbart just nu, med panik som sköljer över en i många små situationer. Och så kommer dom där små stunderna när man ligger där och tittar på en liten fot som trycker mot livmodern så hela magen blir kantig...

Jag hade en bild av min graviditet som grusades sönder fort när jag insåg att jag inte skulle kunna jobba pga illamående dom första 20 veckorna och när det äntligen gav sig så kom det här... Men en dag i taget och när det är som värst så är det okej att ta en minut i taget. O:)

[Sarisparis]

Hur gâr det för er, Stinesmor? Hoppas lille bebben fortfarande hâller sig pâ plats och att du hittar smâ stunder av lugn och tillförsikt.

[mumintrollet]

Hej!
Hoppas allt gått bra för er! Det är en chock att få beskedet om att föda för tidigt. För mig gick vattnet totalt oväntat i vecka 29 och så låg jag på sjukhus och försökte ruva lillen så länge som möjligt. En vecka senare ville hon ut och läkarna försökte inte längre hindra det.
Neonatalen och sjukhusavdelningarna blev minnsann bekanta. Totalt tillbringade vi tre och en halv vecka på sjukhus tills tösen fick komma hem på "hembesök" som gick så bra att hon fick komma hem.
Det tyngsta var väl att komma hem om kvällarna utan sitt barn.. Jag var ju mitt i värsta hormonruset, hade väckarklockan och ringa på natten för att pumpa ur mjölk som jag sedan på morgonen förde i flaskor till sjukhuset. Det kändes ju helt fel att vakna till en klocka och inte till babygråt..
Det positiva var väl att jag återhämtade mig otroligt fort från förlossningen eftersom jag faktiskt fick komma hem och sova ifred. Då hade jag krut till att orka med den utdraget långa spädbarnstiden hemma då hon bara skulle äta och sova.
Alla reagerar såklart olika och då man är mitt uppe i det hela måste man bara reagera och anpassa sig till den nya situationen.
Mitt råd är att du skall också försöka ta hand om dig själv. Det är tungt nog att sitta på sjukhuset alla dagar. Ha inte dåligt samvete om du åker hem nån dag lite tidigare och vilar upp dig. Lita på sjukhuspersonalen och deras yrkesskicklighet!
styrkekramar!