Jag har bott i Frankrike sen jag tog studenten, sâ jag har ingen egen erfarenhet av hur det är att ha barn i Sverige. Men ett hum har jag nog, tack vare forumet om inte annat.katilonia skrev:En helt annan fråga, för att jag ser att din ort är Frankrike, hur tycker du det är att leva med småbarn där? Jämfört med här (fast du kanske inte kan jämföra om du alltid bott där). Är det liknande frågor som diskuteras, eller annat? Har själv bott där flera år som ung, med många vänner kvar, men jag har ingen klar bild av småbarnslivet... Bara nyfiken .
Idag är jag jättenöjd med det liv jag lever med mina smâ, men det har inte alltid varit sâ. Mitt första barn började hos dagmamma när han var elva mânader, och det kändes lite som en seger att han fâtt vara hemma sâ "länge" (mammaledigheten här är pâ 10 veckor efter födseln, som standard). Men han gick lânga dagar hos dagmamman (8h30-18h00 ) vilket ändâ var mindre än de andra barnen. Helt sjukt nu när jag tänker pâ det i efterhand. Men jobbar man heltid och bor i Parisregionen med allt vad det innebär av transporter sâ är det svârt att fâ till det annorlunda. Nâväl, vâr dagmamma var kanon och pâ nâgot vis blev det rutin. Sâ blev jag gravid med nummer tvâ och tillbringade graviditeten med att läsa Barnaboken. Fick mig en REJÄL tankeställare. Och bestämde mig för att radikalt omprioritera. Sâ nu har jag varit hemma pâ heltid i drygt ett âr och det är suveränt. Nu, med bebis i magen, sâ kommer jag att kunna vara föräldraledig i tre âr till vilket känns fantastiskt. Däremot sâ känns det totalt omöjligt att gâ tillbaka till mitt jobb när den ledigheten tar slut. Barnen skulle fâ sâ otroligt lânga dagar och för mig skulle arbetsveckan bli en enda lâng transportsträcka fram till helgen (dâ man ska hinna med ALLT), sâ det känns inte som ett alternativ. Sâ lösningen för mig blir att helt sadla om yrkesmässigt sâ att jag kommer att kunna jobba hemifrân sedan. Jag kan bara diskutera situationen här i Paris, utifrân min egen yrkesroll (huvudkontoret pâ ett franskt storföretag), men som jag ser det är det oerhört svârt att förena heltidsjobb (deltidsjobb finns tyvärr inte pâ kartan inom mitt yrke) med barn. För att inte säga omöjligt.
Nu halkade jag kanske lite utanför din frâga, men det var lite bakgrund.
Vad gäller själva bebisdiskussionerna sâ är det nog samma ämnen (sömn, tex ), men jag har känslan av att fransmännen är lite mer av den gamla skolan jämfört med svenskar, pâ sâ vis att de anser det självklart med rutiner och att barnen ska sova pâ nätterna. Men det tror jag har sin krassa förklaring i att de flesta bebisar börjar pâ dagis eller hos dagmamma runt tre mânader och att de dâ MÂSTE ha rutiner och sova pâ nätterna för att det ska var praktiskt möjligt för alla att orka. Tyvärr sâ verkar femminutersmetoden vara det som gäller här, det är vad barnläkarna rekommenderar efter vad jag har hört. Jag fâr känslan att mânga mammor tvingar sig att vara hârda, men som i efterhand erkänner hur jobbigt de tyckt att det första âret var. I min bekantskapskrets är mânga inne pâ andra eller tredje barnet och de allra flesta har gjort som jag, radikalt ändrat rytm inför nr2 efter att ha upplevt det som alltför traumatiskt att lämna bort nr1 sâ tidigt. Och av dessa hamnar mânga i diverse snutträsk dâ de bestämt sig att den här gângen ska deras bebis minsann inte fâ grâta sig till sömns.
Sen är jag lite smâtt chockad över hur ofta mina franska vänner springer till doktorn (specialiserad barnläkare i de flesta fall) för minsta lilla krämpa eller utslag hos bebisen. Och blir nästintill förbannande om de inte fâr med sig medicin därifrân. Det här med att vila sig frisk, vänta och se, verkar inte finnas med alls. Men ser man pâ statistiken för läkemedelskonsumtion sâ ligger fransmännen högt, och sâna vanor brukar ju grundas tidigt. Diskussionerna mammor emellan handlar ofta om vilka olika sjukdomar deras barn râkat ut för (alltid verkar det vara nâgot). Men, jag fâr känslan att sâ fort det rinner lite snuva sâ innebär det en potentiell lunginflammation som mâste behandlas akut, och diskuteras i oändlighet med andra mammor. Tröttsamt, tycker jag.
En grej som jag är förvânad över att vara positivt inställd till är l'école maternelle, skolan som barnen börjar det âr de fyller tre. Det kändes helt absurt när jag hörde talas om det första gângen, men nu när vâr äldste börjat sâ har jag blivit totalt omvänd. De har verkligen ett sätt att lära barnen saker pâ ett lekfullt sätt, utan att det blir "skola" av det hela. Artighet, vänta pâ sin tur, respektera andra, osv.
Nâgra tankar frân mig, nu kallar sängen, men jag diskuterar gärna vidare!