Här har jag kört fast big time.
Känns som om vi fastnat i trotsen och utbrotten avlöser varandra. K, som är en otroligt intelligent tjej, är samtidigt väldigt energisk. Har alltid varit. Men detta blir tydligare för varje dag. Det är som om hon har myror i kroppen, ingen ro. Men om hon vill kan hon fokusera med största koncentration i långa stunder som när hon spelar alfabetsspel på datorn eller då hon leker, så kan hon göra det i timmar, super nöjd i sitt eget sällskap.
Men, går inte allt till, precis som damen tänkt sig så blir missnöjet stort. Hon kallar mig det fulaste hon kan ( som för tillfället är lort-jänta, å tur det säger jag bara
) och hon öser ur sig precis vad som helst, att hon inte älskar mig, att jag är ful. Ofta svarar jag lungt (iaf i början) jaha, det var ju tråkigt, men vi ska ändå ut. Jag har förbjudit det som vägrats, vilket hade liten framgång då hon genomskådade det.
Paktat, vilket får henne att åtminstone lyssna på vad jag har att säga, men då hon inser att det sagda ändå kommer att ske så börjar hon om i sin förtvivlan.
Ända sättet för att verkligen nå fram och se den där förlösande känslan hos henne, är då jag ryter tillbaka.
Då blir hon oftast ledsen istället och så kramas vi och båda säger förlåt för att vi skrek på varandra.
Vi har socialdeaktighet, men helt ärligt så har även den börjat bli en strid. Ja, jag vet att det låter som att det råder någon slags maktkamp, vilket det kanske gör, men min vilja är ju såklart att HJÄLPA henne ur det här för beteendet är ohållbart. Men om hon ska städa och får tydliga instruktioner; ta den och den dockan och lägg den där. Så lägger hon sig och låsas att hon somnat (lite kul!) att hon plötsligt fått en SÅN verk i benen, allt för att komma undan liksom.
Tidigare körde jag på; men VART ska dockorna ligga? Hmm. Vi lägger dem här och så la jag dom på skohyllan typ, och så garvade vi. Vilket funkade.
Men det var länge sedan. Nu säger hon med en röst som talar om (äh, det där ÄR inte kul, jag vet att du vet vart de ska, lägg av) :men maaaaamaaaa. Och så springer hon iväg.
Handen om handen fungerar i praktiken, men antingen får hon spagettiben eller så skriker hon att jag gör henne illa, fast jag VET att jag inte gör det, såklart!
Det är jobbigt att omgivningen har börjat reagera, och jag skäms ibland för att vara ärlig eftersom hon kan säga så elaka saker.
Om jag tar i henne, när jag helt sakligt men bestämt lyfter henne från punkt A till B för att ex. ta på skorna så skriker hon för full hals. AJ, du gjorde illa mig! Och så blir hon ledsen.
Till saken kanske hör att K är en väldigt framåt tjej och som är väldigt tidig i sin utveckling. Har alltid varit. Men hon har också haft det tufft. En väldigt sjuk lillasyster som krävt en hel del sjukhusvistelser med inkluderande oroliga föräldrar osv. Vi har två tjejer boende hos oss som vi är jourhem till och dessa två ganska känslomässigt trasiga tjejer har inte alltid bettet sig som "stora tjejer" brukar dvs. med bråk och slagsmål osv.
Till det så är det otroligt rörigt på förskolan med inkompetent personal och många vikarier.
Jag har gjort och gör allt jag kan för att påverka det andra, tjejerna ska vidare snart, förskolan har jag tagit tag i med enhetschefen mm.
Men hur ska jag hjälpa den som är allra viktigast för mig?
Tackar för er tid!
Kram Johanna
Det finns åtminstone en bra tråd där det pratas en del om det:
Om kaos hotar att utbryta, kör fram kokvagnen! (Kommer nog eg från min farfar som var militär, men funkar från nyfödingar och uppåt: om situationer utartar är det nog oftast nån som är för hungrig.... 
#-o :^o 
)