Hur hanterar vi hans reaktion på syskonet?

[HannaNord]

Vi har en fantastisk kille T på knappt tre år som fick en lillebror V för en vecka sedan. T har kommit ur sin trotsperiod och har varit en fullkomligt strålande glad och mjuk grabb fram till nu. Vi har förberett T på att det kommer en bäbis och pratat mycket om det och läst böcker ihop, så han har varit helt med i processen från början. När bäbisen kom hem har vår strategi varit att låta T vara delaktig i det han kan kring V men att inte försöka forcera fram deras realition, han har fått närma sig i sin takt.
T:s reaktion har varit att ignorera den som för tillfället hanterar V, låtsas som att V inte existerar och däremellan har han börjat bete sig gräsligt; provocera på alla sätt han kan, kasta/ hälla ut saker, riva sönder, smälla i dörrar etc etc. Dessutom är han nedstämd/arg mycket. Vi har passat på att försöka göra roliga saker bara han och den ena föräldern nu när pappa är hemma i tio dagar, typ bio, stadsbesök mm och prata/visa honom hur mycket vi fortfarande älskar honom fast V är här, och han är som vanligt när man är ute på roligheter. Så fort vi kommer hem börjas det tyvärr igen.
Det värsta är att se att han inte mår bra i situationen och vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta - när han gör saker han vet att han inte får har vi varit väldigt konsekventa och satt tydliga gränser, men det känns svårt för det blir såna komflikter precis hela tiden och det känns som om vi mest bråkar när vi helst skulle vilja ägna oss åt att visa vår kärlek till honom.
Hur ska vi göra för att underlätta omställningen för honom?

[chokladkaninen]

Hej!

Jag tror att det allra viktigaste är att ni i handling fortsätter trycka på det ni förberett så fint - att V är allas er gemensamma bebis som alla måste hjälpa till att ta hand om. 8) Så det viktigaste är att Storebror faktiskt och konkret behövs - han är ju stor och kan faktiskt hjälpa till med nästan allt! Hämta vatten när du ammar (svårt och utmanande - det kanske innefattar att klättra på stol för att hämta glas ur högt skåp, hälla upp vatten från kranen och sedan klättra ned och komma med glaset utan att spilla.... ), hjälpa till att bada bebisen, byta blöja, visa saker, förstås, sjunga för bebisen, klä på, klä av.... you name it!

Repetera syskonkapitlet i Barnaboken också, om du inte har gjort det. Där får man massor av bra idéer.
Och här: http://www.annawahlgren.com/phpBB3/view ... 24&t=20253

...och så kom ihåg att han har rätt kort minne - om bara några veckor har bebisen "alltid" funnits, och det är inget konstigt med att han är där.

[HannaNord]

Tack snälla för svaret, då kör vi på som vi gjort och väntar på att han vänjer sig.

[Nemita]

Hej!

Jag tänkte berätta om en sak som har varit svår för oss med storebror och lillebror, och om hur vi har löst det. Det allra svåraste för oss visade sig vara den inbyggda, instinktiva och omedelbara reaktion som dyker upp hos föräldrarna om familjens lilla bebis är "i fara" på något sätt. Samma reaktion finns förstås hos storebror, förutom att vi reagerar på lite olika saker vi vuxna och han. Beskyddarinstinkten är ju helt naturlig och dessutom fullständigt avgörande för mänsklighetens överlevnad, men det som förvånade oss - och som gjorde att vi var lite oförberedda - var att vi reagerade så starkt när storebror gjorde något i närheten av lillebror som var potentiellt farligt för lillen. Det kunde handla om att storebror skrek, slamrade, bankade, hoppade, drog, petade eller hanterade lillebror omilt. Annekteringen gjorde vi enligt Annas förslag, ungefär, och den fungerade jättebra, så det var i ett senare skede detta hände. Jag upptäckte också, till min stora förvåning, att jag direkt känslomässigt allierade mig med lillebror och närapå kunde känna negativa känslor mot storebror på ett helt nytt sätt. Inte roligt för någon av oss.

Det knasiga var att storebror har ju alltid tex skrikit och slamrat, emellanåt, inget nytt under solen. Och vi har hanterat det genom att säga ungefär "Oj, hoppsan, om du har lust att skrika får du göra det på ditt rum! Här skriker man inte." Det har fungerat helt okej. Men när lillebror kom så började vi (för inte var det storebror som ändrade sig, utan vi...) säga "Oj, akta lillebrors öron!" Förutom att fokus blev på att det ska tas hänsyn till lillebror istället för att fokus fick ligga på beteendet som inte är okej, så visade sig storebror bli sårad och förolämpad av våra kommentarer (fast det tog ett tag innan vi förstod det). Han hade ju inte för avsikt att skada! Han var som vanligt! Dessutom blev kommentarerna (och ofta efterföljande handling då vi "höll undan" lillebror eller höll för hans öron) en så tydlig uppdelning i "vi och du". Storebror hamnade utanför och skuffades undan. Det var aldrig storebror som gjorde något annorlunda, det var vi som började reagera annorlunda på det han gjorde. Men när han blev sårad och kände sig utanför så blev han sur, trumpen och inte lika mån om lillebror... Vi hade läst BB och tänkt på detta i förväg, men ändå reagerade vi så här. Vi var inte alls beredda på att vi skulle göra det så instinktivt och, ja, tanklöst...

Som tur var märkte vi ganska direkt vad som höll på att hända så vi fick (bokstavligen) bita ihop och hålla tungan rätt i mun. Återgå till hur vi alltid hanterat skrik och sånt, med fokus på beteendet. Och naturligtvis fortsätta med att involvera storebror i skötseln av lillebror. Det har fungerat fantastiskt bra! Nu är storebror alltid jätteglad att se lillebror, älskar att bli beundrad av lillebror, ger honom leksaker, hjälper till med blöjbyten och muntrar upp honom när han är ledsen.

Det pågick inte länge, vårt trasslande (för det var som sagt vårt och inte storebrors) men det var tydligt att det kunde ha gått väldigt snett om vi fortsatt. Men jag tror att Anna brukar skriva att man kan alltid börja om och det hade hon helt rätt i! Jag undrar var vi hade hamnat om vi inte hade läst BB... brrr.

Detta kanske inte är något som ni känner igen men OM det är det så kanske våra erfarenheter kan hjälpa er på vägen!
Kramar

[HannaNord]

Tack Nemita för ditt svar! Desvärre känner jag igen oss i din beskrivning av att beskydda lillebror istället för att hantera storebrors beteende... Det var bra att få höra! Ska läsa på i BB ordentligt nu...

[SusanD]

Här hemma får de stora (fast de är ganska små de också faktiskt ) syskonen ta ansvar för sin lillebror och det gör de med den äran. De största är ju vana sen innan men även Mika som är 1,5 år tar sin del av ansvaret.

Jag brukar vara ganska handfallen och behöva mycket hjälp och får det också. Om lillebror ligger i vagnen och börjar gråta så undrar jag vad man borde göra nu och då kommer alltid någon av de andra barnen och antingen vagnar eller konstaterar att lillebror behöver tutta.

De hämtar blöjor, blöter tvättlappar, byter blöjor (vilket ibland leder till visst läckage ) ger flaska, torkar spyor m.m.

De stora, Emil 5 och Sigge 3, får vakta lillebror om han ligger i soffan och jag behöver hämta spytras, blöja eller liknande. Jag är ju kvar i samma rum, har ett litet öga på barnen men de tar detta på största allvar, de har ansvar och måste vakta ordentligt.

Behöver lillebror rapas så låter jag något av barnen hålla honom och buffa i rumpan för jag kommer inte riktigt ihåg hur man gör eller så "säger" lillebror att han hellre vill vara hos någon av dem.

Det finns tusen små tillfällen att "behöva hjälp" av någon som kan något vilket storasyskon kan även om de är små. Man får spela teater, uppmuntra, bli imponerad när syskonen vagnar så småttingen blir tyst osv....

Att ha fantasi hjälper och jag sticker inte under stol med att det även hjälper med en lat mamma. 8)

Det är bara för underbart med syskon, en dag när Emil vaktade lillebror som låg i soffan lärde han honom säga SSSSSSS och förklarade ingående hur man hasar och hur man sen ska krypa. Underbart att få lyssna på.

Kram Susan

[HannaNord]

[annawahlgren]

Den här tråden borde vara favoritklassad

Tack, SusanD De konkreta rådens moder =D> Jag kan se dig framför mig... Suveräna "hjälplösa" du. Vilka avundsvärt behövda små barn du har

Och TACK, Nemita Det var ett utmordentligt bra, viktigt, bestickande välformulerat och tänkvärt inlägg du skrev. Så sant, så klokt! Aldrig har jag sett det på pränt, men nu finns det i min skalle och förhoppningsvis i mångas med min. Vill att ALLA ska läsa :-({|=

[Nemita]

Tack för fina ord, Anna! Jag blir både stolt och generad...

[Nemita]

Hur går det för er, Hanna?