Ibland börjar jag fundera på om jag nog inte hittat på allt ändå. Trodde liksom att rörelserna skulle vara mycket starkare nu. Ja ja... allt har sin tid. Nästa vecka ska vi på UL, det blir spännande! Jag mår annars väldigt bra. Inte trött längre, inte illamående, inte ont någonstans. Jag är som vanligt, bara lite rundare om magen. Den känns större än förra gången och det måste ju vara ett gott tecken i varje fall.
Annars tror jag att det här är en lugn krabat som tar det mesta med ett coolt uttryck, för det är så jag känner mig nu. Jag har ett visst lugn över mig och stressar inte gärna, det får ta den tid det tar. Stressar jag så gör jag det fort så det är över och sedan går jag in i lunken igen. Förra gången var jag stressad hela tiden, jag kände mig lite nervig och var igång fast jag kände att jag skulle behöva ta det lugnt.
Elsa pratar om att hon också har bebis i magen och säger att det blir en lillebrorsa. Jag tror det är för att tjejerna på förskolan har småbrorsor.
Vi vuxna tror att det är en tjej till. Kanske vi känner så för att vi redan har en?
född okt -07 
Jag berättade på om vår profylaxutbildning som vi gick förra gången och att jag hade börjat övat på det igen. Jo, det tyckte hon ju var bra, hon gillade det också, så det kunde jag ju fortsätta med. "Sen finns det ju forskare som menar att det inte hjälper...att man syresätter sig bra ändå" 
Schhiiiuuuu...schhhiiiuuuu...schhiiiiuuuu...klick...tystnad...jo allt såg bra ut. Puhh. Då så, vi hann med en fika innan vi skulle vidare till specialistmödravården. Väntan, väntan och väntan igen. Jag tittade på de vita väggarna. Varför, tänkte jag, hänger de så deprimerade tavlor på väggen? Blir någon lugn och trygg av en tavla med ett ruckligt hus? Bara svart färg på tavlan. Eller en lika gråsvart and som simmar i vattnet, den ser inte speciellt glad ut, mest rädd, ynklig. Ungefär lika ynklig som den killen som satt bredvid mig med sin tjej som hade bebis i magen. "Ja...det kanske är något fel då..." sa han nedstämt och fick tystnad till svar. Minnen kommer tillbaka. Lugnar mig själv, allt såg bra ut. Det ser bra ut den här gången. 8) Sen min tur hos läkaren. Hon förklarade mest hur det kommer att se ut för oss nu. Vi kommer att få gå där en gång i månaden och kolla med ul och mäta hur hjärtat slår och sammandragningarnas täthet. Så fick jag några piller jag ska äta, skulle vara bra för moderkakan. Äntligen var jag klar och vi åkte lugna och glada tillbaka hem. Ploppen själv tog det hela med ro, vaken nästan hela tiden och visade sig fint i profil med lilla handen på pannan. Som om den tycktes säga "Hå hå ja ja, är det ni som tjuvkikar nu igen?" Elsa tyckte också det var helt ok på sjukhuset. Inne på spec-mödris hade de leksaker till henne och det var väldigt trevlig personal som tittade ömt på henne och sa att de kände igen mig sen förra gången. Det enda hon tyckte var lite dumt var att de inte tog in henne så de kunde titta på hennes bebis också, som hon har i sin mage. 
Och jag måste hålla med Elsa - det är ju väldigt oförskämt att inte titta till hennes bebis också 
Det bara gjorde sin grej självt. Varmt bad fann jag ljuvligt. SEDAN kom vi till sjukhuset och då blev allt blä... MEN 
Sista krystningen var klockren och den gjorde faktiskt inte ont alls. Ingenting. 
[-o<