Riktiga arbetsmyror!

[Sarisparis]

Underbart räcker inte till, man blir sâ otroligt inspirerad av det du skriver, bluegoose. :thumbsup:

[bluegoose]

Oj, tack, vad ni är snälla!

Kramtaktiken funkar jättebra just nu. I dag har jag desarmerat två skrikattacker genom att först pakta (verkligen ställa mig på hennes sida och förbanna det eländiga faktumet, vilket det nu är) och sedan kramas. Ungen gormar och protesterar och vrider sig som en mask. Jag är bara lugn och glad (på riktigt faktiskt! ) och bara fortsätter att kramas och kramas. Och sedan går hon iväg GLAD och LUGN och inställd på att hitta en lösning. Den andra gången var hon redan igång med att klänga och smälla på mig och då brukar det vara för sent att hindra ett fullskaligt utbrott - men när jag klev in under de vevande armarna och kramade så kom hon faktiskt av sig ganska fort.

Idag har storan också fått vara alldeles livsnödvändig: hon hjälpte mig att skruva isär en bokhylla som jag verkligen på allvar inte kunde begripa hur man skulle göra. Hon har verkligen blick för hur saker hänger ihop den tjejen. :thumbsup:

Så på det stora hela är allt frid och fröjd och harmoni. :-({|= :santa:

[bluegoose]

Ensam igen efter två veckor med barnen.

På det stora hela har allt fungerat enormt bra. Lite bök och stök ibland, förstås, men inget farligt.

Min pappa var här över jul och denna gång hade jag förberett besöket ordentligt: talat om i förväg hur det skulle fungera med sovandet och vem som skulle sova var. Barnen fick behålla sina rum, pappsen satte jag i mitt rum och sen sov jag själv på madrass på golvet i mitt arbetsrum. Första kvällen blev det en del frågor från sexåringen, men resten av kvällarna var det inga problem alls. Så himla skönt att slippa tjafs och få barnen i säng i tid trots jullov - och faktiskt också väldigt skönt att visa farsgubben hur det faktiskt brukar fungera hemma hos oss. Annars brukar jag ofta få väldigt moraliserande små föreläsningar om hur man EGENTLIGEN ska göra med barn, för HAN är ju en sån väldig expert. MORR.

Sexåringen har inte haft några fullskaliga skrikattacker på hela perioden. Vi har kramats mycket.

Allt är bara bra, helt enkelt! I höstas när jag började skriva i tråden var jag förtvivlad och desperat, trodde inte den här vändningen var möjlig.

Tusen tack för att ni finns och för att ni delar med er av er klokskap till mig! :-({|=

[Sarisparis]

Underbart! :-({|=

Jag âker snâlskjuts i din trâd och suger ât mig allt jag kan inför de kommande âren, sâ stort tack till dig!

Ett riktigt gott nytt âr önskar jag dig, och med den grunden du lagt sâ är jag säker pâ att det blir helt fantastiskt. =D>

[bluegoose]

Tittar bara in och hälsar lite. Allt flyter på oförskämt bra. Inte ett enda psykbryt från någon enda familjemedlem på hela veckan.

Sexåringen A hade en kväll då hon absolut inte skulle gå och lägga sig, men det krånglade vi oss runt genom att leka av henne kläderna. Jag berättade/visade hur jag brukade göra när hon var en liten bebis, vi lekte "spring efter vatten" som vi gjorde när hon var liten. Och så killade jag henne och "fruffade" henne på magen, tills hon var helt andfådd av skratt. När hon väl låg under täcket sa hon att "det här blev en jättebra kväll mamma, fast jag inte trodde det". Resten av veckan har gått hur fint som helst.

Och: Inte EN ENDA fråga på hela veckan om att sova i min säng! \:D/ Så skönt att slippa tjafsa om det varje kväll!

A har lite svårt att "hitta" kläder ibland om morgnarna, men i stället för att riva ut hela garderoben och sedan stå och skrika mitt i klädhögen, så berättar hon bara för mig med vanlig röst att hon inte vet vad hon ska ha på sig. Och så svarar jag med vanlig röst att jaha, men kom då så går vi och tittar efter tillsammans. Och så tittar vi efter och då vet hon ju precis vad hon ska ha. Och sen går hon och matar katterna eller fixar sin frukt till fruktstunden på skolan. Hon är nödvändig och har full koll!

Jag har verkligen ansträngt mig för att SE henne och ge henne min uppmärksamhet när hon kommer och frågar något. Inte så att jag alltid släpper allt jag har för händer och rusar till henne, men att jag ger henne ögonkontakt och svarar så att hon förstår att jag har lagt märke till henne och fattar problemet. (Hrm, vanligt folkvett, ju! Nu skäms jag över mitt tidigare beteende! ) Då kan hon i sin tur också visa tålamod och vänta tills jag är färdig med det jag måste göra först. Eller så kommer hon på att hon lätt fixar saken själv.

Åttaåringen T har ju inte alls levt ut som lillasyster, men hon har ju fått stå tillbaka rätt mycket när jag har ägnat timmavis åt en rasande sexåring. Nu har jag tid och framför allt känslomässig ork att ge henne mycket mer också. Så himla underbart att få umgås mer med den människan! Hon är helt inne på sina middagar en gång i veckan. Hon planerar pizza åt oss på lördag och har börjat skriva på inköpslistan så smått. Och i övrigt är hon glad och charmig och pratsam och uttrycksfull och helt fantastisk.

Den trista tonen syskonen emellan poppar upp ibland, men även det har lugnat sig lite. Jag försöker ge dem gemensamma uppdrag och är noga med att ta dem avsides när någon behöver påminnas om hur man beter sig...

Det känns som om det var allt kramande jag satte igång med före jul som liksom löste upp de sista knutarna för mig och lilla A. Sen fortsatte det med stora T också och nu är alla mycket gladare och mer harmoniska. Kan inte beskriva hur glad jag är över det.

Så nu ska jag bara fortsätta med alla goda verktyg och passa på att njuta av lugnet och av mina älsklingar tills det är dags för nästa varv med utvecklingskriser. :-({|=

[helamig]

Helt underbart =D> Så glad för er skull

[Sarisparis]

:thumbsup:

Tveka inte att skriva om era bra perioder ocksâ, det är väldigt inspirerande att ta del av.

[Luvisen]

Underbart! /Luvisen

[bluegoose]

Tittar in och uppdaterar lite.

Allt flyter på oförskämt bra. Sexåringen (som fyller sju om ett par månader) har lugnat ner sig enormt mycket. Förra barnveckan försökte hon sig på att dra igång lite cirkus, gorma och skälla - men nu har jag verktygen och tålamodet för att bemöta henne på vettigt sätt. Och kramandet är fortfarande det allra bästa botemedlet. Oj vad vi kramas!

Det bästa är att höra när A resonerar med sig själv. Kul man har en unge som pratar högt för sig själv, så man får reda på vad som försiggår där inne i hennes skalle. Tänker att vad härligt, nu börjar hon äntligen hitta andra sätt att hantera sina stormiga känslor än att bara skrika rätt ut. Och hon hittar vägar ut ur känslosvallet, stannar inte bara kvar där inne i allt det ohanterliga. Och när hon någon enstaka gång "ballar ur" så går det rätt fort över. Ungefär så här kan det vara:
- Mamma, jag vill sova i din säng!
- Ja, åh vad mysigt det är! På fredag får du sova hos mig, i dag är det tisdag.
- Ja men jag kan inte sova i min säng, jag kan bara sova i din säng!
- Gonatt, gonatt och sov så gott.
- [Högt och argt:] Dumma mamma! .... Du är världens sämsta mamma! ... Jag KAN inte sova i min säng!
- Mmmm..
- [Tystare för sig själv:] Dumma mamma.... Min säng är ganska skön. Jag kan hämta ett gosedjur. Nu bäddar jag ner mig. Sådär. Det här blir bra. Här kan jag sova jättegott. Zzzz

Det tar max 10 minuter - när vi för ett halvår sedan kunde hålla på i en timme eller två! Och det händer kanske en kväll i veckan, jämfört med varje kväll. Guuud så skönt!

Vi fortsätter med den sociala delaktigheten. Ungarna är särskilt noga med sina matlagningskvällar, planerar i förväg, tittar i kokböcker. Jätteroligt! Och vi skrattar så otroligt mycket mer med varandra.

Enda orosmolnet som har dykt upp på himlen på sistone är att storasyster (fyller nio i maj) plötsligt har börjat klaga mycket över "ont i magen" och "ont i huvudet". Hon har fått stanna hemma från skolan ett par gånger - hon är bl.a. hemma i dag - och då blir hon rätt fort väldigt pigg och kry igen... Hm. Jag jobbar ju hemifrån så jag ger henne inte så mycket extra uppmärksamhet under dagen. Hon får ordna mellanmål själv och jag har inte tid med så mycket mer än en omgång Yatzy ibland. - Är man så sjuk att man inte kan gå i skolan så är man inte tillräckligt frisk för en massa underhållning heller.

Men jag undrar över vad detta huvudonda och magonda kommer sig av. Självklart kan det ju vara nån bacill som spökar, men jag tror mer på att det är något hon inte riktigt trivs med. Frågan är bara vad.

Jag har försökt luska lite, men det är himla svårt att fråga utan att dels anklaga henne för att simulera sjukdom, dels utsätta henne för förhör av tredje graden.

I början av terminen gick hennes klasslärare i pension och nu har de en nyutexaminerad kille som tydligen "är arg". Vad det betyder kan hon inte beskriva riktigt. Hon saknar sin gamla lärare. Jag hoppas att det bara är fråga om en invänjningsperiod och att den nya läraren inte är inkompetent. Men det kan också hända att det är något helt annat som är på tok och att det där med läraren bara råkade bli det svar som var enklast att erbjuda en snokande förälder när man inte vet riktigt själv vad felet är... Jaja, jag håller ett öga på läget och känner ändå att vi nu har redskapen och en grund för att ta itu med saker och ting allt eftersom.

Känner verkligen att jag med forumets och Barnabokens hjälp har blivit en bättre förälder - och jag njuter och är tacksam!

[helamig]

Underbart att höra att ni mår bra tillsammans Inte roligt när barnen inte mår bra, hoppas det löser sig med 9-åringen. Skickar över kärlek och värme till er. Ni är så fina =D>

[Luvisen]

Känner verkligen att jag med forumets och Barnabokens hjälp har blivit en bättre förälder - och jag njuter och är tacksam!

Makalöst bluegoose! Du har verkligen vänt steken! =D> =D> =D> =D> /Luvisen

[bluegoose]

Tack, goa ni!

Nånting är definitivt på gång med stora T. I morse föll hon i gråt över att jag inte hade köpt hennes favoritbröd, utan en helt annan sort som hon aldrig hade smakat förr. "Jag vet ju inte om jag tycker om det här!", utbrast hon och stora tårar trillade. Inte direkt hennes vanliga reaktion på nyheter - hon brukar alltid vara pigg på att prova både det ena och det andra. Och man kan ju tycka att en macka hit eller dit en vanlig tisdag inte är hela världen. Men det var det visst. Jag föreslog milt att hon skulle smöra en bit och provsmaka och ägnade mig sedan åt min egen frukost utan vidare kommentarer. Hon bredde en smörgås, tog misstänksamt en mycket liten tugga och åt sedan två mackor utan problem. 8)

Förresten har det där obehaget inför nya och okända erfarenheter börjat dyka upp i alla möjliga sammanhang, när jag tänker efter - jag har bara inte sett mönstret förrän nu. Hon vill absolut inte göra något som hon inte är helt säker på att hon redan kan. Ingenting får gå fel och hon får inte "göra bort sig". Lilla gumman!

Hon ägnar mycket omsorg åt sitt utseende, det är väldigt viktigt att allt sitter exakt rätt. Hon smusslar och smyger med saker som hon inte vill att jag ska se, sätter upp skyltar med "INTRÄDE FÖRBJUDET" på dörren till sitt rum. Jag försöker hitta rätta balansen mellan att hålla koll, ställa lagom stora krav och samtidigt låta henne vara liten när hon behöver. Spännande!

Jag läste kapitlet om nioåringar i BB i går, men ska nog ta och läsa om det några gånger till! Hon har visserligen några månader kvar till födelsedagen, men hon har alltid varit tidig med det mesta, så varför inte "nioårskrisen" också. Om inte annat är det väl bara bra för mig att vara förberedd!

Sexåringen och jag har i alla fall bra flyt just nu. Vi bytte arbetsuppgifter igår: hon packade upp alla matkassarna mot att jag packade upp hennes kläder och sorterade in i garderoben (vi flyttar med alla kläder vid veckobytena). Det gick galant, även om jag senare hittade en del saker på lite oväntade ställen. Alla kylvaror hade i alla fall hamnat i kylskåpet. Att även konservburkar och kattmat stod där inne och trängdes var ju inte hela världen.

Det vore ju skönt om de små damerna kunde turas om med att krisa nu, så att kära A kan ha en lugn period medan T får balla ur ett tag.

[miniz]

Hej och tack för trevliga rapporter!

Etfer att ha läst ditt inlägg nu tog jag fram Barnaboken och läste nioàrskapitlet. När man läser det lilla du skrivit om stora T passar hon bra under nioàrskapitlet. Och som vanligt ger AW svaren pà hur du kan hjälpa henne vidare.

Vara hennes bästa vän.
Visa att hon behövs.
Ge henne tid hemma.
Pakta.
Förstà.
Ömhet.
Mötet.
Humor.

Och allt detta gör du ju redan, sà mer av det samma.
Det är sà bra att ha verktyg när barnen krisar, sà vet man vad man ska fokusera pà.

Kram.

[bluegoose]

Jaha, bara för att jag skröt om hur bra det gick med sexåringen så fick vi ett tydligt återfall i morse.

Hon gormade och gnällde och ville att jag skulle följa med och plocka fram kläder. Jag sa, javisst, "jag ska bara..." - Vilket hon förstås inte nöjde sig med, utan fortsatte att tjata och kinka och knuffa och dra. Först försökte jag mig på att avleda henne genom att krama henne och fåna mig rejält. Det gick hon på ett litet tag, men när jag behövde återgå till frukostbestyren började hon om med att tjata och vägrade vänta på att jag skulle bli klar. (Och varför kunde jag inte ha lagt den där fåneri-tiden på att gå iväg och fixa kläder med henne i stället? Guud vad dum jag är ibland!) I stället ilsknade jag till och drog tillbaka erbjudandet om att följa med. Så skrek hon på mig och jag skrek tillbaka.

Hon: Jag haatar dig mamma!
Jag: Nu räcker det! Sluta skrika!
Hon: Jag kan inte, för jag haatar dig!
Jag: Det är bara att stänga munnen!

(Obs! Vill verkligen påpeka att hur arg jag än blir så slänger jag aldrig ur mig såna tillmälen till henne som hon använder mot mig - jag skriker åt henne att sluta göra det hon håller på med, men aldrig nåt om att "hata" eller dumma unge eller nåt nedsättande om henne som person. Faktiskt. Vet inte hon hon hör sånt från andra eller om det nåt hon lärt sig från tv... )

Och så höll vi på så ett tag.

Vad trött jag blir - mest av allt på mig själv!

Vi lugnade ner oss efter en stund på varsitt håll i alla fall och sen åt hon frukost och fick på sig kläder utan problem och vi pratade och skrattade.

Försöker se det från det positiva hållet: konflikten tog ca 20 minuter i stället för 1 ½ timme. Hon illvrålade inte, bara gnöl-skrek högt... (Grader i helvetet. )

Det negativa: jag blev vrålarg och hoppade ner på hennes sexårsnivå. Inte bra! [-X

Åtgärdsplan: skärp mig med den sociala delaktigheten igen - har släppt iväg den lite för mycket nu och det märks direkt. Dessutom skärpa mig med läggningarna igen, även där har jag låtit dem dra ut på tiden lite för långt och särskilt sexåringen har svårt att hinna få sina timmar. Och sist men inte minst, skärp mig med mina egna sovtimmar också. Har varit inne i en ny slitsam arbetsperiod då jag jobbar 14 timmar om dygnet sju dar i veckan. Inte bra för humöret!

[miniz]

Först en kram till dig!

Sedan; hur har det gàtt med din plan?

Åtgärdsplan: skärp mig med den sociala delaktigheten igen - har släppt iväg den lite för mycket nu och det märks direkt. Dessutom skärpa mig med läggningarna igen, även där har jag låtit dem dra ut på tiden lite för långt och särskilt sexåringen har svårt att hinna få sina timmar. Och sist men inte minst, skärp mig med mina egna sovtimmar också. Har varit inne i en ny slitsam arbetsperiod då jag jobbar 14 timmar om dygnet sju dar i veckan. Inte bra för humöret!

Social delaktighet är verkligen magisk.
När allt rullar pà sà fint glömmer man bort social delaktighet och direkt strulas det. Man màste verkligen jobba för flockens överlevnad.


Hur gàr det med stora T?

Kram.