Jag vet knappt var jag ska börja... det här kommer att bli ett långt inlägg.
För knappt ett år sedan blev min man uppsagd från sitt arbete och vi bestämde oss då för att göra den livsstilsförändring som vi drömt om i många år. Att flytta från storstaden för ett liv på landet med förhoppningen om ett enklare och mindre stressigt liv. Odla lite, ha lite höns och kanske får och leva nära naturen. En del jobbiga släktingar som tärde på oss vilket delvis medförde att vi valde att flytta 20 mil bort, där några andra nära (och trevliga) släktingar bor.
Den 1 mars började våra barn, pojken 7 år och flickan 4 år, skola och dagis. Flytten har varit jobbig för barnen, framför allt för pojken. Den allra första veckan gick bra och talade för en lovande start. Men ack nej... därefter började en jobbig tid där han vägrade gå till skolan, han höll sig fast i sängen med armar och ben, grät och totalvägrade. Nu ett halvår senare har det förvisso blivit bättre, han har fått några kompisar men han trivs fortfarande inte. Han påminner oss regelbundet om att allt var bättre där vi bodde innan och att han vill flytta tillbaka. Vi lovade innan flytten att hans bästa kompis från gamla skolan skulle få komma och hälsa på men eftersom allt blev så besvärligt så har vi inte hållit vårt löfte. Vi trodde att det skulle förvärra saker och ting för honom, att det bara skulle bli svårare för honom att komma in i livet här. Och nu har det gått så långt tid utan att vi hört av oss... VI känner inte kompisens föräldrar sådär jättebra och det skulle kännas lite obekvämt för oss vuxna att tillbringa en helg ihop med övernattning och allt vad det innebär, inbillar jag mig.
Vi försöker hjälpa honom att komma in i den nya gemenskapen här men han är väldigt selektiv med vem han vill leka med, så har han alltid varit. Han är inte sportintresserad alls så den vägen är stängd. Han rider, det älskar han. Men varje gång vi kommer hem från ridningen så blir vi osams eftersom han tycker att det är jobbigt att duscha. Jag har sagt åt honom att om det fortsätter så här så får han helt enkelt sluta med ridningen. Idag orkade jag inte ta fighten och det slutade med att "han vann". Han gick in o lade sig i sängen - oduschad - och har nu slocknat. Jag vill hålla mitt "hot" men samtidigt tycker jag det är hemskt att ta ifrån honom veckans höjdpunkt. Det vill jag helt enkelt inte.
Han är i en fas nu där han är "svår" i humöret. Tänder till lätt och blir tvär och tjurig. Ibland rentav otrevlig. Det börjar redan på morgonen när jag väcker honom. Svårväckt är han och när jag äntligen får liv i honom blir han rasande på mig. -Sluta! skriker han och drar täcket över huvudet. Jag får inte tända taklampan, då får han ont i ögonen och blir rasande på det. Det tar det minst 30 minuter för honom att vakna i s k mysbelysning, den tiden finns inte på morgonen.
Vår son har ett problem, ett stort problem. Han vill inte bajsa. Han vill helst inte göra det alls men om det nödvändigtvis måste komma något ur honom så måste det ske här hemma. Annars håller han sig. Konstigt nog blir han inte förstoppad, däremot får han bajs i kallingarna var och varannan dag eftersom han naturligtvis inte klarar av hålla sig när trycket blir för hårt. Men vad som är värst är att han inte tar bort det eller ber om hjälp. 7 1/2 år gammal är han stor nog att förstå att detta är "skamligt", att han "borde" klara av det här. Alltså går han hela dagen med bajs i brallan och ibland säger han inte ens till oss utan vi upptäcker det när det är sängdags. Min största oro är att någon ska börja reta honom för då är det kanske kört för honom. Barn är ju inte alltid så snälla... Vi har försökt allt. Prata, förklara, utfästa belöning om han klarar av det och t o m även skälla. Jag förstår att skälla inte är en lösning men detta har pågått sedan 4-årsåldern och ibland tryter tålamodet. Ibland känns det faktiskt som att han struntar i det, det bekommer honom helt enkelt inte. Vi vet helt enkelt inte vad vi ska göra.
Ibland känns det som att jag inte når honom alls längre. Vi bråkar ofta och man kan nog säga att jag hamnat i ett tjatträsk. Han lyssnar inte längre och jag vet inte hur jag ska bryta mönstret.
Med hans lillasyster funkar allt ganska bra. Hon är lättare att hantera - inte så konstigt kanske, hon är ju bara fyra år. De har börjat kivas lite väl mycket men det hör väl till... Dock uppfattar jag min pojke som något svartsjuk på sin lillasyster ibland. Han kan vara missunnsam, snudd på elak, mot henne. Jag vet inte hur jag ska hantera det heller. Dessutom är det oftast han som får mer - eftersom han är äldst och har andra behov helt enkelt.
Min man är en lugnare sort än jag, oroar sig hellre inte så mycket utan lever lite efter filosofin att det ordnar sig med tiden. Jag är hetsigare och klarar inte alltid av att hålla humöret. Det också oftast jag som blir "the bad guy" av oss föräldrar eftersom det oftast är jag som tar konflikterna med barnen, jag sätter flest gränser.
Jag känner mig ledsen, misslyckad och som en dålig mamma. Ibland känner jag rentav att jag inte klarar av min son. Ibland kan jag bli depressiv och känna att de kanske skulle klara sig bättre utan mig. Men där är jag egoistisk, jag skulle inte klara mig inte utan dem.
Jag oroar mig. Hur ska det gå för honom? Och för oss?
Jag kanske även ska nämna att sedan denna flytt har vi dessutom drabbats en förfärlig familjetragedi - inte i vår direkta kärnfamilj men med våra föräldrar och syskon. Denna händelse har påverkat både mig och min man mycket och vi har inte precis legat på topp. Livet har varit (och är fortfarande) jobbigt och jag har kämpat för att hålla mig vid liv. För första gången i mitt drygt 40-åriga liv går jag på antideppresiva. (Vi bor numera på landet och på en liten liten ort, här finns inga psykologer eller terapeuter precis.)
Ja... det blev ett långt inlägg med många lösa trådar. Är det någon som har något råd i någon fråga så är jag evigt tacksam. Och det är jag också för att du orkade läsa mitt inlägg.
När hela båten gungar...
Hej och välkommen hit! 
Först vill jag ge dig en kram.
Och nu ska jag ge dig nàgra tràdar att läsa. Det finns andra familjer som har haft det tungt och med hjälp av nya tankar och màlriktat arbete har det vänt och de har fàtt ett lugnare liv.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18718
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=20791
(fina tràdar i tràden)
Har du Barnaboken?
Om ja, sà läs femte delen om fostran och syskon. Och om social delaktighet.
Om du inte har den borde du fà tag i den.
Klipper in ett utdrag fràn Barnaboken som är värt att läsa om igen!
(Den handlar om 6 àringen, men din pojke är kanske inte klar med att vara 6 àr ännu. Det varierar ju lite.)
*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET
Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.
Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.
Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)
Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.
Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.
Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.
Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.
Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.
Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.
Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.
Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...
Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.
Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.
Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)
Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.
Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.
På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.
Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.
Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.
Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.
På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.
Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)
Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).
En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.
Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.
Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.
Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.
Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*
Det är mycket att läsa, men om du bara orkar läsa, sà hittar du nog bàde motivation och inspiration till förändring.
Sà nu om din sjuàring här och nu.
Morgonen
När lägger han sig pà kvällen? Sover han nog? Han borde fà sina 12 timmar natt.
Bajs Ni gör rätt i att förklara för honom, men tjat biter inte. Om han fàr ta hand om sina smutsiga kalsonger och bli ansvarig för tvätten kanske han fàr ett annat förhàllande till det som faktiskt händer. Kan ni muta honom med en toa-tidning sà han har ro och kan sitta längre och bli klar, kanske?
Svàr i humöret Tràdarna här uppe är fulla av hur man kan hjälpa med humöret. Nàgra nyckelord är social delaktighet, pakta och humor.
Social delaktighet innebär att han är behövd hemma pà riktigt. Att han vet att ni klarar er sämre utan honom, sà om han inte har nàgra uppgifter hemma màste han fà det. Han màste veta i ryggmärgen att ni behöver honom.
Pakta betyder att förstà barnens tankar istället för att säga nej och vara tràkig vuxen.
Här är en liten tràd om att pakta
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
Humor är otroligt effektivt. Det hjälper pà stora och smà. Ofta ramlar humorn ut av livet, särskilt när det gungar. Försök hitta humoren med barnen, smà saker roar smà barn. Man tramsar och gör till sig pluttlite och de tycker man är superkul. Man glömmer hur lättroade de är.
Hoppas du hittar nàgot att ta tag i här och läser tràdar och i boken.
Àterkom gärna med tankar och funderingar.
Vi finns här.
Kram.
Först vill jag ge dig en kram.
Och nu ska jag ge dig nàgra tràdar att läsa. Det finns andra familjer som har haft det tungt och med hjälp av nya tankar och màlriktat arbete har det vänt och de har fàtt ett lugnare liv.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=18718
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=20791
(fina tràdar i tràden)
Har du Barnaboken?
Om ja, sà läs femte delen om fostran och syskon. Och om social delaktighet.
Om du inte har den borde du fà tag i den.
Klipper in ett utdrag fràn Barnaboken som är värt att läsa om igen!
(Den handlar om 6 àringen, men din pojke är kanske inte klar med att vara 6 àr ännu. Det varierar ju lite.)
*SEX ÅR: DET SVÅRA LIVET
Ljuvlig, harmonisk, trygg och balanserad var femåringen, klok och sansad, behärskad och behärskande. Vid sex års ålder är samma unge mest ett förvirrat kaos. Om omvärlden har svårt att känna igen honom, är det ingenting mot vad han själv har.
Sexåringen skjuter ofta i höjden, och i samma takt som han växer tycks hans inre skrynklas till. Lika lite som han behärskar sin nya, gängliga kropp, som inte längre är småbarnsgod utan tycks lösligt hopfogad av diverse armar och ben – sexåringen snubblar, törnar emot, stöter till, har sönder saker och är inte överens med motoriken – lika lite behärskar han sitt kaotiska inre, där ingenting stämmer mot det kända.
Framför allt är han full av misstro. (Ingen tycker om mig egentligen. Ingen behöver mig egentligen. Ingen förstår mig egentligen.)
Han söker desperat gemenskap. Kompisarna ska bekräfta för honom att han är något – men han tror dem inte alltid. Mamma och pappa ska bekräfta för honom att de älskar honom och behöver honom – men han tror inte alltid dem heller. Sexåringen är ofta själv sitt svåraste sällskap. Och han misstror alla andra från grunden, därför att han misstror sig själv.
Sexåringens evinnerliga strävan att från omgivningen få bekräftat det han ändå inte tror på gör honom stundtals krävande. Han kan ändra sig från den ena stunden till den andra. Ingenting är bra nog. Han är ungefär lika hållfast i sitt uppträdande som en vindflöjel i halv storm.
Han kan till exempel inte spela spel eller delta i en tävling om han inte oavbrutet vinner. Vinner han inte, bryter han samman, blir aggressiv, hatisk eller i största allmänhet gräslig. Han drar sig inte för att fuska.
Vinner han å andra sidan, är det också fel: han vet ju att ingen tycker om honom egentligen, och nu när han har vunnit, har de andra fått en orsak till att hata honom.
Men han måste vinna – och där är hans dilemma i ett nötskal. Han måste bevisa för sig själv och andra att han duger och att han kan, hur högt priset än är. Och högt är det.
Sexåringen lösgör sig sakteliga från den känslomässiga tillhörighet som varit allenarådande hittills. Från att ha varit en trygg femåring som stod så nära sina älskade, ska sexåringen ut i vargavintern och bli stor.
Han kan ju inte gärna veta att han har några år på sig; han vet inte heller vad som väntar – han känner bara fasa inför förändringen som isande drar genom hans värld.
Han är ungefär som en man eller en hustru som ska skiljas och som tror att i och med skilsmässan förlorar man allt. Sexåringen måste försöka finna ett nytt förhållande till sina föräldrar och sin omgivning, liksom de frånskilda Parterna måste försöka finna en vänskap i stället för den kärlek som brast.
Men sexåringen är på gränsen till vanmakt: han förstår inte hur något sådant skulle vara möjligt. Han erfar bara det han går förlustig.
Sexåringens inre krav på vidareutveckling driver honom ut på det eländiga hav som ska föreställa självständighetens. Och i brist på uppnådd inre färdighet tillgriper han yttre tricks. Det är självständigt att vara smutsig, okammad, trasig och illa klädd; det är självständigt att ha rummet i en salig röra; det är självständigt att inte sätta in frukosten efter sig och att vägra diska...
Här har sexåringen mycket gemensamt med sina kolleger i kris, trotsbarnet och tonåringen. Liksom de skaffar han sig mer eller mindre på trots ett beteende, som ska ta makten över just den brist på självständighet han lider av.
Sexåringen är en liten människa i nöd. Friden och ron är honom ofta lika avlägsna som yttre rymden.
Till tröst önskar han sig vanligen ett litet djur. (Ett sådant kan han dock inte ta ansvar för själv.)
Som väl framgått befinner sig sexåringen i en förändrande utvecklingsfas, och en som följer på den kanske mest markant harmoniska perioden i barndomen: femårsålderns. Krisen som följer blir lika markant.
Sexåringen drivs vidare, ut ur sitt trygga hemma, och söker ett självständigt jag, en vidgad förmåga, ett känslomässigt oberoende, en bas i sig själv.
Han är på väg att så att säga bli sitt eget centrum ( se ”Ur mitt liv. Teorier till tröst”). Han ska bygga en värld kring sig själv, både inom och utom ”flocken” - inte längre kring den eller de vuxna i ”flocken”eller rättare sagt i samma relation till dem som förut.
Hans kris syftar till självständighet. Vägen dit är lång och mödosam. Inte förrän på andra sidan puberteten är jobbet fullgjort. Detta är hans andra förberedelse; den första hade han i trotsåldern.
På vägen till självständigheten får barnet gudskelov stanna upp i olika omgångar, inte minst i den ljuvliga tioårsåldern.
Den som har en sexåring i huset ska veta att denna ålder är en av de verkligt svåra. Står inte barnet att känna igen, betyder det inte att något därför skulle vara fel. Krisen är inte beständig. Det värsta eländet går över, och det kvarvarande eländet låter sig kanaliseras; genom skolan, kompisarnas stigande betydelse och inte minst genom sexåringens egna metoder som han snart utvecklar till egen lisa och ro.
Söker han ensamheten, bör han få göra det; han behöver den.
Men sexåringen är ännu liten. Bortom sin ofta karska, utmanande attityd är han desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Precis som med trotsbarnet får man försöka haffa honom i lugna stunder och ge honom det möte han så väl behöver, och allt det inspirerande intresse man är mäktig.
På samma sätt som man måste ge trotsbarnet stöd i form av motstånd måste man också stå fram för sexåringen i svåra stunder som en person av styrka och rätlinjighet. Om inte, utvecklar han lätt översittarfasoner. Säkert är han själv den som lider mest av att förakta sin omgivning.
Sexåringen kan hota en och även tillgripa våld – utöver de föraktfulla tillmälen, hånfullheter, grimaser och fula miner han ofta gör sig skyldig till.
Går han långt i sina utmaningar, måste man sätta en gräns. (Se ”Hur man gör – om man så vill”, femte delen av Barnaboken.)
Liksom det finns aggressiva trotsbarn men också barn som bara gråter och bryter samman i utbrotten, reagerar sexåringarna olika inför det inre tvånget att ifrågasätta allt och alla (inklusive sig själva).
En sexåring som tiger och går undan gråter kanske inte längre men far illa icke desto mindre, ensam, övergiven och ledsen som han känner sig. Han kan behöva ryckas upp till något handfast och nödvändigt: ”Kom nu här, min älskling, jag behöver hjälp med maten, jag kan inte ensam. Du måste jobba lite med mig.” Den olycklige reagerar med befrielse och lättnad, även om han för syns skull kanske gör motstånd först.
'
Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv. Det är inte lättare för en sexåring än för en osäker vuxen att nå det egna värdets insikt.
Han finner det värdet i gemenskapen, och speciellt i den kärleksfulla gemenskap där han gör nytta, BEHÖVS.
Liksom med trotsbarnet får man noga skilja på sexåringens beteende och hans person. Man kan gräla med stora bokstäver på sexåringen, men man bör vara konkret: ”Jag kräver att du beter dig si och så. Om inte, händer det och det.” Det är beteendet som underkänns, om och när något underkänns – inte barnet, inte människan.
Faktum är att man kan kräva mer av en femåring än av en sexåring.
Ett gott sätt att hjälpa sexåringen i kris är att behandla honom som lite mindre, lite ynkligare, lite barnsligare än han är eller verkar eller ”borde” vara. Människan regredierar i kris. Hon blir – behöver få bli – liten ibland.*
Det är mycket att läsa, men om du bara orkar läsa, sà hittar du nog bàde motivation och inspiration till förändring.
Sà nu om din sjuàring här och nu.
Morgonen
När lägger han sig pà kvällen? Sover han nog? Han borde fà sina 12 timmar natt. Bajs
Ni gör rätt i att förklara för honom, men tjat biter inte. Om han fàr ta hand om sina smutsiga kalsonger och bli ansvarig för tvätten kanske han fàr ett annat förhàllande till det som faktiskt händer. Kan ni muta honom med en toa-tidning sà han har ro och kan sitta längre och bli klar, kanske?Svàr i humöret
Tràdarna här uppe är fulla av hur man kan hjälpa med humöret. Nàgra nyckelord är social delaktighet, pakta och humor. Social delaktighet innebär att han är behövd hemma pà riktigt. Att han vet att ni klarar er sämre utan honom, sà om han inte har nàgra uppgifter hemma màste han fà det. Han màste veta i ryggmärgen att ni behöver honom.
Pakta betyder att förstà barnens tankar istället för att säga nej och vara tràkig vuxen.
Här är en liten tràd om att pakta
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743
Humor är otroligt effektivt. Det hjälper pà stora och smà. Ofta ramlar humorn ut av livet, särskilt när det gungar. Försök hitta humoren med barnen, smà saker roar smà barn. Man tramsar och gör till sig pluttlite och de tycker man är superkul. Man glömmer hur lättroade de är.
Hoppas du hittar nàgot att ta tag i här och läser tràdar och i boken.
Àterkom gärna med tankar och funderingar.
Vi finns här.
Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
-
Mamma till 2
- Inlägg: 67
- Blev medlem: tis 09 feb 2010, 14:14
Hej marianyckelpiga!
Jag tillhör inte dem som brukar hjälpa här pâ forumet, utan snarare dem som frâgar, men ditt brev berörde.
Du kommer att fâ bra stöd och hjälp här av andra (toppensvar miniz ) sâ jag kan bara komma med lite idéer.
Har 7 âringen fâtt vara med och bestämma sitt nya rum?
Färger, möbler lekhörna/läshörna/myshörna dvs göra ett eget litet bo i nya huset?
7ârinen din älskar hästar, kan man utveckla detta?
Kan ni göra detta bara ni tvâ? Dvs, hänga lite i stallet efter skolan, lâta honom berätta vad hästarna heter, visa och förklara. Ta med varm choklad och titta pâ när andra rider. Du kanske kan ta ridlektion(er) under tiden som han tittar pâ för att sen prata om detta tillsmmans.
Kan han bli skötare pâ en ponny?
För att fâ nya vänner kan ni samköra med andra föräldrar till och frân stallet? Bjuda hem ridkompisar före/efter lektioner?
Kan ni ha ett lângtids- "projekt" tillsammans? Tex bygga en lekstuga till lillasyster? Rita ritningar tillsammans (planera), hämta plank, bygga, mâla inviga osv.
Ja, som sagt, bara lite snabba tankar, men det kan kanske leda vidare. Ibland har man bara fastnat i fel spâr och kan med enkla medel bryta mönstret.
Naturligtvis känner barnen av att ni vuxna har mâtt dâligt, men man mâr inte alltid bra i livet, det är ngn som barn kan lära sig att förstâ!! Vi behöver inte ALLTID vara superföräldrar, vi kan ibland ha brister!
Kramar
Mamma till 2
Jag tillhör inte dem som brukar hjälpa här pâ forumet, utan snarare dem som frâgar, men ditt brev berörde.
Du kommer att fâ bra stöd och hjälp här av andra (toppensvar miniz ) sâ jag kan bara komma med lite idéer.
Har 7 âringen fâtt vara med och bestämma sitt nya rum?
Färger, möbler lekhörna/läshörna/myshörna dvs göra ett eget litet bo i nya huset?
7ârinen din älskar hästar, kan man utveckla detta?
Kan ni göra detta bara ni tvâ? Dvs, hänga lite i stallet efter skolan, lâta honom berätta vad hästarna heter, visa och förklara. Ta med varm choklad och titta pâ när andra rider. Du kanske kan ta ridlektion(er) under tiden som han tittar pâ för att sen prata om detta tillsmmans.
Kan han bli skötare pâ en ponny?
För att fâ nya vänner kan ni samköra med andra föräldrar till och frân stallet? Bjuda hem ridkompisar före/efter lektioner?
Kan ni ha ett lângtids- "projekt" tillsammans? Tex bygga en lekstuga till lillasyster? Rita ritningar tillsammans (planera), hämta plank, bygga, mâla inviga osv.
Ja, som sagt, bara lite snabba tankar, men det kan kanske leda vidare. Ibland har man bara fastnat i fel spâr och kan med enkla medel bryta mönstret.
Naturligtvis känner barnen av att ni vuxna har mâtt dâligt, men man mâr inte alltid bra i livet, det är ngn som barn kan lära sig att förstâ!! Vi behöver inte ALLTID vara superföräldrar, vi kan ibland ha brister!
Kramar
Mamma till 2
Prinsessan juli 99, okurad
Prinsen maj 08, nykurad
Prinsen maj 08, nykurad
-
marianyckelpiga
- Inlägg: 2
- Blev medlem: tor 14 okt 2010, 19:40
TACK snälla Miniz och Mamma till 2 för era långa och bra svar! Jag har redan börjat praktisera social delaktighet och märker redan resultat. Bara det börjar vända så får man styrka av det. Och mina barn också! 
Just idag fyller jag år så vi ska iväg och ha lite familjedag. Så idag är de som små änglar... jag njuter så länge det varar.
Jag ska skriva och uppdatera er på hur det går i vår fortsatta utveckling. Jag är verkligen tacksam för det stöd och kramarna jag fick av er nästan direkt. Ni hjälpte mig verkligen i en svår stund.
Bara det börjar vända så får man styrka av det. Och mina barn också! Just idag fyller jag år så vi ska iväg och ha lite familjedag. Så idag är de som små änglar... jag njuter så länge det varar.
Jag ska skriva och uppdatera er på hur det går i vår fortsatta utveckling. Jag är verkligen tacksam för det stöd och kramarna jag fick av er nästan direkt. Ni hjälpte mig verkligen i en svår stund.
Maria Nyckelpiga -
Mamma till Prins Riddarsporre, 7, och Prinsessan Petunia, 4.
Mamma till Prins Riddarsporre, 7, och Prinsessan Petunia, 4.