Och jag känner mig klar.

Min bebistarm brukar rycka när minsta är runt året men nu har den inte ens darrat till.

Sen vet man ju aldrig nånting om nånting
egentligen men just NU känner både jag och darlingen att vi är färdiga. Det gjorde nog jag redan efter trean men då var det som om någon däruppe tyckte att det fattades en i familjen. Så jag tänkte om, haha! Och tänk så bra det blev.
Men när släkt, vänner och annat löst folk lite insinuerande frågar:
Men nu är ni väl nöjda ändå? brukar jag svara att det vet man väl aldrig. Det de egentligen frågar är nämligen om det inte är så jobbigt att vi inte orkar ha fler och det svaret kommer de aldrig att få. Eftersom det inte är det.

Däremot kan min kropp behöva lite vila, den har jobbat hårt och varit himla duktig.
Det biologiska spåret vet jag inte om jag tror på men kanske det andliga, att det finns en plan för våra liv och vilka vi ska träffa och leva med i den här inkarnationen.
Kram Jannika