Nu börjar min lilla tös bli stor och hon är en oerhört driftig dam som glatt började traska omkring redan vid nio månaders ålder, nu springer hon mer än vad hon går och jag är stolt över hennes starka drivkraft men det är också jobbigt eftersom hon inte förstår vad jag säger till henne. När vi är ute så bara drar hon, hur oberörd som helst, inte blick bakåt om jag finns med eller inte. Hon springer fram till folk på stranden och tar deras saker och vill lägga sig på deras handdukar så stranden har blivit en mardröm eftersom inte alla tycker hon är lika oskyldig och underbar som jag
När vi är hemma och ensamma är hon världens mest osjälvständiga unge och senaste månaden har varit olidlig då hon står vid mina ben och skriker allt vad hon orkar för att hon vill bli buren hela tiden. Hon leker aldrig själv utan vill att jag ska roa henne hela tiden. Jag har läst om detta i barnaboken nyligen och jag är helt på det klara med att jag och min man har gjort helt fel från början och gett henne full uppmärksamhet dygnets alla vakna timmar. Jag försökte också bära runt på henne men nu är jag gravid igen och har jätteproblem med foglossning och svårt att böja mig ner så det här håller inte. Jag började med 10 minuters ensamlek i morse, hon lekte inte utan satt bara lydigt i sin säng och väntade på att jag skulle hämta henne så att vi kunde leka. När jag sätter mig på golvet kramas hon jättelänge och gråter och sedan går hon och hämtar någor som vi ska leka med tillsammans, alltså hon vill defenitivt inte att jag går upp från golvet för då följer hon hela tiden efter och gråter och skriker med armarna i luften. Vad ska jag göra för att få henne att börja leka på egen hand? Hon kan ju inte innerst inne vilja hänga med mig konstant och jag får inte ihop min vardagslogistik för fem öre.
Sanningen är också att jag får så jävla dåligt samvete och känner mig skittaskig om jag gör andra saker för länge, hon blir så himla ledsen och jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bi rätt?
Snälla hjälp!