Tackade nej till dagisplats häromdagen

[Jannika]

Heja kaninen! \:D/ Modig och rolig! Vilken toppenkombo! :thumbsup:

[chokladkaninen]

Tack, Jannika och Torsmamma, vad ni är snälla!

Jo, alltså:
Här går det bra med pluggandet och hemmavarandet. Vi hinner med våra studier (fast det är med ett skrik och rätt små marginaler ibland ) och turas om att ha barnansvar. Och barnvakten jag fick tag på kommer varje vecka, antingen när vi har överlappande föreläsningar eller en kväll så att Pappa Chokladkanin och jag hinner hänga själva lite... \:D/ Det funkar bra, barnen har vant sig vid henne och hon har vant sig vid dem.

Men, dock, en dag som idag, då förmiddagen kulminerade i ett fullskaligt Storasysterskt trotsutbrott, och det verkligen var en lättnad att få sticka iväg till jobbet när barnen somnat efter lunch, tänker jag att det fattas oss något: Ett överlevnadsprojekt. O:)

Jag vet ju att de riktigt vanmäktiga trotsutbrotten kan förhindras, och de som måste komma kan hanteras sakligare, om jag bara är pro-aktiv istället för reaktiv. Men jag är en morgontrött, hårt arbetande och mänskligt svag person, och när vädret är trist och jag helst bara vill sitta i soffhörnan med datorn och en tekopp.... ja, då släpper jag alltför lätt det där med att vara pro-aktiv. (Det var det som hände i morse: Storasyster sa "jag vill inte gå ut" och jag orkade liksom inte insistera. Dåligt val, för sedan blev hela morgonen bara en uppvärmning inför Det Stora Utbrottet som skulle komma efter lunch. )

Men: Om vi hade ett ordentligt överlevnadsprojekt - då tror jag att jag skulle kunna motivera både mig själv och barnen till att faktiskt göra saker på förmiddagarna. O:) Just nu funderar jag i termer av ett allmänt må bra-projekt, vilket skulle kunna innehålla allt från handla och laga nyttig mat, till motion (det är några andra mammor och barn vi brukar träffa i lekparken, man kanske kan inkludera dem i motionsplanerna? ), pyssel som att sy förkläden åt de små kökshjälpredorna, lägenhetsförbättring inkl renovering och dekoration, blomplantering... Etc. 8)

Finns det någon som framgångsrikt har lyckats konstruera ett överlevnadsprojekt åt sig själv och barn(en)? Enl BB duger det ju att bygga tändstickshus bara man lyckas övertyga sig själv och barnen om att familjen står och faller med det. Jag tänker på lilla Maria och hennes mamma som målar i BB. Vad tror ni?

[Fd Medlem]

Heja Chokladkaninen!
Här kommer jag mes förslag på överlevnadsprojekt som gynnar hela familjen och går i linje med din önskan om bra mat och motion:

Familjefitness! Mor och far blir starka och glada, barnen blir glada och kroppsmedvetna.

Förslag:
- Köra skottkärra med varandra (ja, vuxna också) över köksgolvet.
- träna balans på pilatesboll
- hoppa studsmatta
- gå ut och springa klara-färdiga-gå på riktig bana (om ni har en idrottsplats i närheten)
- göra allehanda styrkeövningar tillsammans (Hugo älska att apa efter oss när vi här armhävningar och benböj och var det nu kan vara. Herman älskar att vara mänsklig hantel, dvs sitta på våra axlar när vi gör utfall eller åka upp och ned i luften när vi stärker axlarna.)
- krypa som på alla fyra, smyga som tigrar, galoppera som hästar, göra kullerbyttor osv osv (bra barnvakt om man vill äta i hygglig lugn och ro. Bara att ropa: "VEM KAN GALOPPERA SOM EN HÄST TILL SOFFAN? VEM KAN KRYPA PÅ ALLA FYRA TILL KYLSKÅPET? osv, medan man avslutar middagen i vuxenro!)

Sen kan man ju ha som projekt att laga en nyttig dessert efter varje middag tillsammans! Mina ungar älskar att mixa och fixa. Du vet var man hittar tips på sånt... (rasmart.blogspot.com)

Kram, kram och lycka till!
Ulrika

[chokladkaninen]

Hej mina vänner!

Jag skakar liv i den här gamla tråden igen. Nu har jag nämligen arbetat heltid i ca en halv termin och alltså.... det är inte så kul, ju.

Pappa Chokladkanin är pappaledig på heltid, och det är inte i första hand barnens välbefinnande som oroar mig. Mera mitt eget. 8) När vi gick omlott förra terminen tyckte jag oftast att det var kul att komma iväg hemmifrån och göra nåt eget, och jag kände att mina förmiddagar med barnen (oftast) var kul och meningsfulla. Nu tycker jag att det är trist att gå iväg (fast jag älskar fortfarande mitt jobb och är glad att få hålla på med det! ), och att jag ser barnen så lite. Och när jag har barnen en förmiddag (brukar hända 1-2 ggr i veckan, men i gengäld får jag ju jobba över på kvällen sen då) kan jag så gott som utan undantag räkna med att alltid få Stora Trotsutbrottet Allan från Storasyster. Det är som att hon måste testa om jag verkligen står för det jag säger och gör, fortfarande, trots att jag är hemma mindre.

Förutom Storasysters trotsutbrott, som ju säkert kom på min lott med ungefär samma intervall innan också, det var bara det att jag ju inte fick ALL vår gemensamma tid fläckad av jobbigheter och konflikter då eftersom det var kvantitativt mer av den - säkert ett problem som alla heltidsarbetande föräldrar känner igen! - så har hon lärt sig vad en helg är och frågar ofta: Är det helg nu så du kan vara hemma? Måste du gå till jobbet? etc. Och säkert förhör hon sig mest om hur det funkar, men eftersom en del av mig vill stanna hemma tar jag det som klagomål. Och så tycker jag att det jag har kämpat så mycket med i min tråd på Barnafostran, att ställa till rätta saker som blir fel, har börjat gå kräftgång, och jag vill vara närvarande mer för att bidra till att hålla liv i det fina mönstret. O:)

Vad är då den praktiska lösningen på detta? Jag vet inte riktigt än, eftersom Pappa Chokladkanin för närvarande är arbetssökande. Storasyster kommer att erbjudas en dagisplats i augusti (då är hon 3,5 år) och beroende på hur det har gått med Pappa Chokladkanins jobbsökande och vad det blir för dagisplats så tar vi den kanske. Lillebror står också i dagiskö, men jag tror att det ska till rätt exceptionella omständigheter för att vi ska låta honom börja. Han kommer inte ens att ha fyllt 2.

Äsch, jag vet inte riktigt varför jag skrev denna långa harang - det gick mest ut på att konstatera att jag skulle vilja jobba deltid, tror jag. Och så behövde jag kanske ett litet bollplank för framtida funderingar om hur vi ska lösa vårt barnomsorgsbehov och vårt behov av barnens omsorger. Helst enligt nån sorts utilitaristisk princip, att alla ska bli så lyckliga som möjligt.... O:)

[Kalaskakan]

Vet du Choko, jag har inte en aning, jag har inte den minsta lösning på dilemmat. Däremot tänker jag go a little bit DiLeva här

Vi har inte ens ansökt om dagisplats till barnen här, min arbetsgivare hade "samtal" med mig och tillsammans bestämde vi att jag går upp till 75% i höst. Maken jobbar på som vanligt, har dessutom tankar (och en enorm vilja) att bege sig till sina fartyg och vara borta 4v i taget så fort tillfället erbjuds.

Ja, du ser, vi är lite inmålade i ett hörn. Men jag bryr mig inte, jag lutar mig tillbaka och mest tänker att det löser sig. Det kommer att lösa sig till det bästa för så är det mening att bli.
Barnen skall inte inte inte inte in på dagis. Mina intentioner är inte alls att gå upp i 75% i höst.

Hur fasiken vi skall lösa detta har jag inte en susning om, men det kommer att lösa sig.
Jag tänker lite som när Klimp och Smulan kivas om någon leksak, när Klimp drar liiite för mycket och liiiite för hårdhänt i henne, när hon har klättrat upp på pallen och är liiiite för nära kanten - "Om jag bara väntar en liten stund till innan jag gör något åt saken så kommer det att lösa sig alldeles självt".

Så Choko, enjoy my ride här nu 8)
-Det kommer att lösa sig, på det mest makabra vis.

[CiL]

HÄRLIGT att läsa om era knåpanden här.

Idag tackade vi också nej till dagisplats för hösten. Det var inte helt lätt. Dels måste jag och maken tråckla lite till för att det ska fungera, och sedan tråcklar vi med ett annat par och med anhöriga också.

Det som gjorde det svårast att besluta var att vi gillar dagiset, och de har plats i höst men kanske inte nästa höst när vi tror att det kan bli aktuellt för sonen. Och att den familj som vi träffar mest kanske skulle börja där till hösten.

Men nu är det definitivt. Vi fortsätter alla med våra egna verksamheter och egna "familjepedagogik" och ska under våren se om vi ska formalisera det hela med flerfamiljesystem eller familjehemsform (att någon av oss blir dagmamma). Innehållet i träffar och det vi gör finns redan, och nu ska vi båda familjer läsa Anna Wahlgrens Barnabok tillsammans och diskutera den. Vem vet, kanske tar vi oss an LH Gustafssons senaste också så vi blir mer aktiva i debatten!

HURRA! Sonen får vara med personliga nätverket ett år till. Jag är så himla glad att det fungerar att jag spritter som en blomma idag!

Så här finns alltså 3 barn i Stockholm som kommer att vara 1 och dryga 3 till hösten och som när de under nästa år fyller fyra kanske till och med kommer att få längta till ett större sammanhang som heter dagis. Mer om att andra är välkomna att delta i det vi gör i tråden om Stockholm efter påsk!

[chokladkaninen]

Hej igen!

Hur har det gått Kalaso? Är det fortfarande DiLeva som gäller eller börjar strukturen utkristallisera sig?

Och CiL: Bravo! =D> Dock tror jag inte att vi kommer att kunna följa ert exempel. Vi fick nämligen veta igår att vi har fått plats på den förskola vi hade önskat - åt båda barnen.

Drastisk beslutsångest utbröt förstås. Om vi behöver förskola vill vi absolut ha den här förskolan. Den är ett litet personalkooperativ, ligger i kvarteret, små grupper, maten lagas där, etc. Men frågan är om vi verkligen behöver förskola...?

Just nu lutar det åt att vi tackar ja för 15h/vecka åt Storasyster - som, till skillnad från förra året, nu är social, nyfiken och mkt intresserad av andra 3-4-åringar - men nej för Lillebror. Han är visserligen väldigt mycket kavatare än vad Storasyster var vid samma ålder, men han behöver ju också få utvecklas i lugn och ro i sitt eget sammanhang. Behoven är ju inte så olika även om personligheterna är det, tänker jag. Å andra sidan, om Pappa Chokladkanin plötsligt skulle få heltidsjobb (jag har tänkt gå ned på halvtid så han kommer hinna söka jobb lite mer) har vi typ 0 möjligheter att få plats åt Lillebror ens på halvtid... men det är väl en risk vi tar. Det riktigt stora problemet kommer väl om ett år, ifall han verkar redo att börja då men det inte finns plats då. Å andra sidan är väl fördelen med att Storasyster börjar att Lillebror får prioritet i nästa runda om hans syster redan går där?

Lite förvirrat, som ni hör, och vi måste svara ganska snart. Vad tycker ni?

[Ewa]

Nog har de väl några 5-åringar som blir 6 nästa höst och ska börja F då? Och ni har ju syskonförtur, så tycker ni gör rätt som tänker som ni gör

[CiL]

Chokladkaninen - hoppas att beslutsvåndan släpper när ni väl kommit till beslut!

Vi hade två intensiva dagar med intensiv vånda också. Ungefär samma skäl: OM sonen ska gå på dagis är detta detta dagis vi vill ha. Plats finns nu, kanske inte om ett år. Om jag måste gå upp i arbetstid för att verksamheterna ska fungera, om maken måste lägga mer energi på sina jobb... Om energipriserna blir lika höga nästa vinter, om den andra familjens barn börjar... osv.

När väl beslutet och alla risker var tagna släppte våndan helt. Oavsett hur man beslutar innebär det ju att ta vissa risker, och de känns mer hotfulla innan man valt dem och börjar konfrontera dem.

(Och framför allt - jag slapp den ågren jag fick bara av tanken på dagis och på att sommaren måste rättas efter förberedelser. Trots att jag verkligen gillar det här dagiset så är det som att börja i skola och det känns för tidigt för min treåring.)

Lycka till!

[Kalaskakan]

Hallå Choko, hur har det gått? Beslut fattade? Håller tummarna kompis, jag håller tummarna

Här har det löst sig (tror jag hoppas jag). Maken har fått nytt jobb och iom. det löser sig allt. Jag får vara hemma, barnen får vara hemma också. Han beger sig till havs igen dock (4v ute & 4v ledigt) men heck, jag har ju superpowers så det skall jag klara av

Sen pratade jag med jobbet och får fortsätta köra 1d/veckan ett bra tag till då jag förklarade för chefen att Smulan är låååångt ifrån redo för att sättas på dagis.

Så mitt DiLeva-kort gav vinst
Ändock vill jag hålla med CiL på:

När väl beslutet och alla risker var tagna släppte våndan helt. Oavsett hur man beslutar innebär det ju att ta vissa risker, och de känns mer hotfulla innan man valt dem och börjar konfrontera dem.

Kram!

[chokladkaninen]

Hej gullisar!

Kalaso - vad skönt att det ordnade sig! :thumbsup:

Vi har varit på möte på Storasysters blivande förskola idag och jag fick mängder mer stöd för min magkänsla....8) Lillebror var upplivad och inspirerad och sprang runt och tittade på allt spännande - men visst kom han tillbaka till oss som en jojo och hälsade på med jämna mellanrum (sökte sitt mänskliga centrum, alltså ) och sneglade på alla vuxna för att hålla koll på vilka som var vi och vilka som var främmande. Storasyster däremot var stormförtjust! Det var bara en jämnårig flicka där som skulle börja, men de hade så kul och skrattade så att det kvillrade medan föreståndaren pratade med oss. Och så bondade hon med en av pedagogerna direkt och började bygga dinosaurilego. Och inte kom hon och kollade efter oss särskilt mycket heller....

Jag tror att vi kommer att bli nöjda - förskolan är ett Reggio Emilia-inspirerat personalkooperativ och arbetar mycket med kreativa projekt; sedan ordnar de vernisager och grejer som vi och Lillebror får vara med på. Dessutom har de bra mat (egen kock, lokalproducerat och ekologiskt) och ligger ett kvarter från där vi bor. Storasyster kommer att vara där 5h tre dagar i veckan, samt bonus-delta i gymnastiken varannan måndag om hon vill och det passar.

Min magkänsla säger att det här är en utmaning som hon kommer att må bra av.

[Kalaskakan]

Jippijäjäjääää Choko!

Vad glad jag blir över att magkänslan är go och att Storasyster och Lillebror tros trivas.

Jippijäjäjäää \:D/ :thumbsup:

[chokladkaninen]

Ja, magkänslan är rätt - men bara så att vi förstår varandra: Lillebror ska alltså INTE börja. Bara Storasyster, och bara 15h/vecka. Lillebror får allt vackert trivas hemma ett tag till. Men Storasyster ska få ett eget äventyr, 3 dagar i veckan.

Jag tror att jag ska vara föräldraledig på 50%, och deras pappa på 50, och så får han söka jobb på sina övriga 50% - men rätt vad det är får han ju jobb, och då kan det bli något av en utmaning att lösa det... Han har sin första intervju på onsdag; ska bli intressant att se om han erbjuds ngt och i så fall vad samt hur flexibelt och förhandlingsbart det är....

Men om det nu faller sig så att han får jobb på 100%, så är jag ändå ganska förtröstansfull. Förutsatt att han får hyggligt flexibla tider så tror jag mig kunna skrapa ihop en halvtid utanför schemat - jag har nämligen extremt flexibla tider! Enda haken är att vår barnvakt (som ju är en viktig resurs om det blir schemapussel av ) ska resa till Japan på ett år i oktober.... måste nog försöka fixa en ersättare för henne, alltså.

[CiL]

Jag blir imponerad. Vad duktigt du jobbar, chokladkaninen! En massa osäkerhetsfaktorer och förberedelser för dem...

Vi två familjer som för tillfället har fullt upp med verksamheterna för i huvudsak tre barn hoppas att snart få lite vuxentid att tillsammans lägga upp hösten, då vi har funderingar på att vara varandras dagmammor (alltså inte bidragsfuska men se hur och om vi kan formalisera) eller bilda flerfamiljssystem.

För närvarande har vi fullt upp med planteringar och midsommarplaner. Hösten känns lååååångt borta.