6 åring som inte kan ta kritik och åtsägelse

[Kmamma]

Jag har en 6 åring som går på 6-årsverksamhet. Det är en rätt blyg kille. Han har aldrig velat vistas i större barngrupper. Dagis har fungerat men stöter vi på en större grupp barnnär vi är ute, t ex i pulkabacken så vill han inte gå dit och åka pulka utan säger att han vill hem.

Han har en bästa kompis som han haft sedan öppna förskoletiden. De leker väldigt intensivt med varandra och går nu i samma förskoleklass. Förskolepersonalen verkar bekymrade över att sonen (och kompisen) inte vill leka med de andra barnen utan bara med varandra. Min son pratar med de andra barnen men leker ytterst sällan med dem utan bara med sin kompis. Han kan däremot fungera med de andra i tex grupparbeten. Han är glad och verkar trivas hyfsat på 6 års. Han är väldigt intresserad av siffror och bokstäver, har knäckt läskoden.

Det har inträffat några incidenter på skolan där sonen varit med. Han har t ex kastat iskockor på ett lastsläp som stått parkerat intill skolgården vid ett tillfälle i vintras. I dag hade han och kompisen bänt loss en stupränna på skolgården. När personalen ska säga till sonen så vänder han dem ryggen. Han blir arg istället för att be om ursäkt. Han vägrar att sitta ner och diskutera om det som har hänt. Han skyller i från sig.

Hur ska vi få sonen att ta konsekvensen av det han har gjort? Personalen ser det här som ett stort problem. Är det ovanligt att ett barn bara vill leka med sin bästis? Bör jag höra några varningsklockor?

[Ewa]

Hej!

Så här tänker jag...

Bästis - alla vill inte leka i stora gäng utan umgås i det lilla. Med någon som det funkar med och som man är trygg med. Inget konstigt alls. Kanske har de inte så mycket gemensamt med de andra barnen. Olika referensramar... det klickar inte... Bolla tillbaka till lärarna om de inte ser andra barn som föredrar att leka två och två. Hur är det t.ex. med tjejerna? Har de inte sett samma mönster där? Upplever de det som ett problem i så fall? Själv tror jag till viss del att reaktionen skulle kunna ha med våra stereotypbilder av hur killar ska vara att göra. Men kanske är jag fel ute. Att de KAN umgås flera när det finns ett konkret projekt visar ju att ett syfte (i motsats till fri lek) fungerar utmärkt för att få grupparbeten igång, så varför inte bolla tillbaka att de kan arbeta mer på det, så ger det sig ju självt. Och att kompisarna i övrigt väljer varandra - vari ligger problemet?

Konsekvenser - visst ska man ta konsekvensen av vad man råkat ställa till. Och det gör man ju bäst genom att få rätta till, inte sant. Att få fixa den där stuprännan. Eller handgripligen ställa tillrätta. Men om man blir utfrågad och kanske avkrävd en ursäkt kan man lättare hamna i försvarsställning och försöka undkomma situationen. Har du läst om Annas förhållningssätt, om "Oj då!" och att låta barnet ställa tillrätta snarare än bli ställd mot väggen så vet du förstås att reaktionen på det förra förhållningssättet blir en lättnad hos barnet, snarare än att man känner sig trängd och bortgjord. Så varför inte prata både med sonen och med personalen om detta och se om ni inte kan hitta ett mer positivt och konkret sätt att lösa incidenter som uppstår.

Din son ska inte göras till ett problem - vilket det lite granna låter som att man vill nu. Så stå på dig och lyssna till din inre övertygelses röst och fortsätt att visa, leda, lära och hjälpa din son här i världen!

[Kmamma]

Tack snälla för ditt svar. Jag tycker att det är rätt jobbigt att personalen sätter lite "freakstämpel" på honom och hans kompis. Jo det finns flera, speciellt tjejerna som helst leker med bara en kompis.

Jag tror att problemet finns lite i att sonens dagisgrupp på 8 barn splittrades när de skulle börja på 6-års. Min son hamnade i en grupp med enbart bästisten och 2 flickor från sitt gamla dagis och ett gäng på ca 15 barn från ett och samma dagis. I den stora gruppen finns många mycket starka, buffliga killar vilket min son har lite svårt med. Han har som sagt aldrig känt sig riktigt bekväm med stora grupper. Däremot fungerar det bra på gymnastik och grupparbeten tillsammans med de andra barnen. Han pratar om tjejer han är lite kär i mm.

Fröknarna ser det som ett stort problem att han inte kan be om ursäkt när han gjort något fel. En dag kom jag till skolan och då visste alla barn att min son var inne i "stora samlingsrummet". När jag kom dit var fröken och min son där och fröken mästrade sonen med hård röst att han skulle sitta på en bänk brevid henne när de skulle prata. Sonen vägrade. Fröken drogoch slet i honom och sa att han MÅSTE sitta där för att de skulle prata om något han gjort.Dörren till rummet var öppet och flera andra barn stod och smygkikade på det som hände. När jag kommer in säger fröken: du ser att han inte lyder, han måste lyssna på det jag säger.
För mig var situationen helt absurd. Jag såg på honom hur oerhört trängd han var.

För det här med stuprännan fick pojkarna gå upp till biträdande rektor och prata om det som hänt. Är det brukligt att bli skickad till rektor för en sådan sak i så unga år? Kanske är det bra psykologi men det känns lite konstigt.

[Ewa]

Byt skola

Eller, om du känner dig vänligt sinnad, ha ett allvarligt samtal med fröknar och rektor. Fullständigt oacceptabelt och vittnar inte om att man är någon särskilt lysande pedagog om det är de metoderna man tillämpar.

Det var bara några snabba ord i all hast. Jag föreställde mig att det inte var så lysande, mellan raderna på din beskrivning. Men att det var så här illa hade jag inte föreställt mig.

Kram

[Stina49]

Hej,
Fy vilken lärare!
Hennes behandling av din son stjälper snarare än hjälper! Att bli behandlad så inför andra barn ökar hans isolering -- om den nu är verklig.

Av dina inlägg tyder det på att personalen aktivt är med att tyst mobba honom. Utan att veta tillräckligt tippar jag på att han har intuitivt svårt att visa respekt för dem och deras tillsägelser för han känner att dom inte respekterar honom. Inget en 6åring kan formulera men jag tror vi kan känna sådant från födseln.

Som sagt, ett snack med rektorn om detta och om ingen respekt ges -- byt skola.
Det finns ju faktiskt en ”Plan mot kränkande behandling och likabehandlingsplan” som skolor ska följa.
Lycka till!
Stina

[Kmamma]

Jag vet inte vart jag ska stå. I dag när jag hämtade sonen hade han gjort bus igen. Han hade petat in en pinne i ett lås i en förrådsdörr. Det var verkligen inte bra, så får man inte göra. När jag kom stod fröken och petade i låset och sonen stod brevid. Jag frågade vad som hänt och fröken sa "fråga din son". Jag sa nåt i stil med "oj, det var inte bra". Sonen sa då att hans kompis hade sagt åt honom att göra det och fröken sa att han inte skulle skylla i från sig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra just då så jag sa helt enkelt till sonen att han skulle be om ursäkt varpå han drog i väg och gömde sig på skolgården. Jag hittade honom och han var helt knäckt, försökte att inte börja gråta. Jag sa till honom att gå till fröken och be om ursäkt. Han vägrade först och sa att han hatade skolan men gick sedan med på det och gjorde det.

Då börjar fröken prata om att det var dåligt gjort det han gjort med låset och jag sa att jag just då var rätt nöjd med att faktist fått honom att säga förlåt. Sonen blev upprörd och sparkade till trappräcket i trapphuset (som är av järn) och då lossnade ett stag i räcket. Jag blev arg på honom och sa till på skarpen att så får man inte göra. Fröken blev också arg naturligtvis. Samtidigt tyckte jag att det var lite konstigt att ett träppräcke i järn kunde gå sönder av en så pass lätt spark. Då spänner fröken ögonen i mig och säger "du ANAR inte vilka krafter han har den där pojken".

Jag vet snart inte vilket ben jag ska stå på. Är min son på väg att bli en riktig "typ" eller mår han dåligt av skolan. Han är är inte med i gänget, han är orolig av sig och tycker inte om stora barngrupper. Han vågar inte öppna munnen och säga något i en större grupp och är aldrig kaxig inför andra barn.

Inser att det här kanske blev ett virrigt inlägg......

[Susanne*]

Hej
Sorglig läsning och jag blir verkligen illa berörd. På din fråga ovan om du ska höra varningsklockor så är mitt svar JA. Varningsklockor vad gäller att ett beteende håller på att komma helt ur fas pga bemötande. Om pedagogen uttrycker sig på det sättet till dig så är det inte svårt att dra slutsatsen hur hon bemöter din son. Jag hade sett det som största vikt att nå ett förändrat bemötande mot din son, och därmed på ett sakligt och konstruktivt sätt arbete med hans beteende.

Vad jag tycker är viktigt att hålla i tanken är "att barn beter sig alltid logiskt utifrån sitt eget perspektiv" och att där möta barnet. Det finns en mycket bra bok om hur många orsaker skapar dåliga cirklar - Bråkiga Barn.

Vänd dig till din rektor och eventuellt specialpedagog och lyft din oro för det du beskriver och lyft hur ni kan skapa annat. Nu är rektor och specialpedagog säkert olika kompetenta och samarbetsvilliga på olika skolor men från vår skola har jag positiva erfarenheter.

Vad du kan göra hemma är att stärka hans självförtroende men social delaktighet och mycket tid tillsammans. Du kan också aktivt bjuda hem andra barn och skapa nya möjligheter för bekantskaper. Dessutom gärna vara med en dag, flera dagar i skolan.

Här en tråd om andra skolproblem som kanske kan ge infallsvinklar.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... 42&start=0

Om du känner själv att du behöver stöd i hur du möter din son så läs uner favoriter om 6-åringen samt beteendefostran. Där ser du skillnad på konsekvens, saklighet samt straff.

Kom gärna tillbaka och bolal idéer samt berätta hur det går.

Många varma kramar
Susanne