Klimp började på dagis när han var 15 månader 2008, ett bra dagis, små grupper och många fröknar. Jag jobbade heltid och likaså maken. Dagis var toppen tyckte vi.
I mars förra året kom Smulan och vi funderade fram och tillbaka på om Klimp skulle vara hemma med oss eller inte; vi lät honom bestämma. Typ.
Vi "löste" det genom att ha honom där 20 timmar/veckan tills sommaren kom med lov och semestrar i mitten på juni.
Dagarna gick, Smulan fortsatte att skrika och vi märkte att Klimp, den vi trodde skulle fara mest illa av allt skrik var den som hade mest tålamod med Smulan. Klimp var den som, när vi så trötta med öromproppar i måste gå ifrån rummet där hon skrek, gick fram till henne, flashade av sitt bästa leende och sa "Heeeej sejjen, allt bja?"
Tiden gick, semestern tog slut, maken började jobba igen och jag insåg - nej, Klimp vill jag inte ha på dagis! Jag VILL ha honom hemma, med oss. I sin borg, skrik eller inte.
Under sommaren visar sig Klimp vara min bästa hjälp och underbaraste sällskap
Det fanns inte något han inte gjorde, för sin ålder, inget han inte klarade av. Han underhöll mig, Smulan, pappa och alla humlor ute i trädgården. Han nattade Smulan, han hämtade hennes kräkdukar, han hjälpte till att mata. Han höll koll på hennes flaskor, hennes gröt, hennes blöjor, hennes tossor.
När min frustration över att inte komma i underfund med alla skrik övergick till gråt var han där och sa "Mamma sellen?" varpå jag svarade "Ja älskling, mamma ledsen" varpå han tog mitt huvud i sin famn och klappade fint.
Det blev vi tre om dagar och många nätter.
En dag slog det mig, att hade jag missat alla dessa fantastiska dagar med Klimp hemma samtidigt som jag skulle ha fått SE vad jag hade missat så hade jag piskat mig själv blodig så mycket jag skulle ha ångrat mig.
Samtidigt, och detta kära mammor som inte tror att ni grejar vardagen med lillsyskon och storsyskon hemma, så växte jag! Jag insåg att jag i början då Smulan var pytte inte heller trodde mig klara av 2 barn hemma.
Ni, som väljer att ha storsykonet på dagis trots att ni är hemma föräldralediga, vet inte vad ni missar. Jag kanske låter anklagande och pretentiös, so be it - men ni missar så oerhört MYCKET!
Ni missar alla goda skratt, ni missar alla kramar, ni missar att vara den som tröstar, hör, lyssnar. Ni får inte berätta, ni får inte krama, ni får inte delta.
Ni missar en fantastisk liten varelse och ni missar att ha den centrala rollen i deras liv 24 timmar om dygnet.
Så TRO på er själva och er kapacitet - för ni kan!
Jaaa då, det är slingrigt ibland, det är tufft ibland men heck, det goda slår det jobbiga med hästlängder.
Klimp har nu varit hemma från dagis i snart 1 år och får jag bestämma så sätts han inte där igen, han eller Smulan, dock får jag väl anse mig besegrad den dagen han själv, av eget behov och inte mitt, trånar efter ett eget litet socialt liv.
Så mammor, sagt från djupet av mitt hjärta - ta hem storsyskonet för ni har allt att vinna på det!
Blott intet 
Själva har vi gått så långt som till att försöka vrida och vända på alla sätt vi kan för att hålla de här 2 Busfröna hemma så länge vi kan. Helst skall de inte in på dagis alls. Någonsin.