2åring som inte kan ta motgångar

[hannadredd]

Ja, som rubriken säger har vi problem med vår dottern som är nyss fyllda 2. Hon är väldigt aktiv och duktig på att prata men kan inte hantera motgångar.
Hon är ju som 2åringar är och kan själv med det mesta men blir det inte perfekt eller inte går bryter hon samman alternativt blir skogstokig och antingen kastar saker eller slår sig själv i ren frustration. Det tar oftast en stund för henne att lugna sig efter dessa utbrott och därför händer det att jag försöker hjälpa henne, men då blir det bara värre...så jag får snällt stå bredvid och invänta katastrofen. Detta gäller alla sysslor, påklädning (kan inte knäppa byxor = utbrott, får inte på sig strumpor = gråt) matlagning (går inte alltid att hacka grönsaker = kasta allt på golvet och skrika), äta (makaronen fastnar inte på gaffel = tallriken far all världens väg).

Jag förstår ju att det är jobbigt att tro att man kan allt och sen går det inte, men med alla dessa utbrott gör det mig så osäker när vi ska hjälpas åt och ibland har jag problem att hantera humöret, jag kan också bli skogstokig...så det kanske är anlag? Jag försöker hantera det som kastas med att vi tillsammans plockar upp det, men jag är så less på det eviga städandet efter allt som slängs och hon ser det inte som jobbigt att hon måste plocka upp det som har kastas

Har ni några bra tips att komma runt alla dessa utbrott, hon har även börjat med lite trotsliknande ambivalenta saker, vill, vill inte. vill ha den, neeeej, vill inte ha den och liknande. Har lånat ut min bb-bok, det kanske är dags att börja lusläsa trotskapitlet?

Utöver detta är hon ju underbar & glad och älskar att hjälpa till.

[allakantralla]

Hej och grattis till en viljestark!

Jag har iNTE lusläst trotskapitlet i BB, har ändå några tankar utifrån min egen erfarenhet av trotsigt barn (10 år sen, men jag minns det som om det var igår).

Deras frustration kommer ju sig av att de vill göra saker som de inte klarar av - precis som du beskriver. När de inte kan är det som att INGET ANNAT I HELA VÄRLDEN existerar utom detta misslyckande. Nope, nix, nada.

I såna lägen har jag behandlat mitt barn som om hon var lite yngre än vad hon faktiskt var. Distraherat henne mot sådana saker som jag VET att hon klarar av. Och bett henne om hjälp. Vid byxpåtagning, tex, hon kan ju inte knäppa knappar. Vad värre är: plötsligt kan inte DU knäppa hennes knappar - oja dig så mycket det bara går, NEEEJJJ!! Det går inteeeee!! Hon måste hjälpa dig, hålla i dina fingrar, så att ni efter MYCKET möda tillsammans lyckas knäppa.

Ok. Det tar tid, det vill jag lova. Men det blir SÅ mycket lättare att härda ut. Och sen: all frustration KAN man inte hjälpa dem med. Sorry.

Kram
Jenny

[hannadredd]

tack för tipset, det är såklart rätt väg att gå för hon blir ju alltid glad när man ger henne uppgifter & hoppar glatt iväg för att fixa och ibland kör jag ju med att jag inte kan och då skiner hon som sol när hon kan lösa mina problem
Får ta nya tag i eftermiddag & se om det blir lite gladare tongångar, för på sistone tycker jag att alla dessa utbrott har överskuggat dagarna.

[Ewa]

Precis! När världen jävlas, vad önskar man sig mest av allt, om inte någon som kan dela eländet en smula. Dvs PAKTA:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=4743

[hannadredd]

Ville bara berätta att senaste veckan har det varit idel solsken om detta beror på min ändrade attityd eller att hon nu är helt frisk efter en öroninlflammation vet jag inte...men sista dagarna har jag inte ens behövs att ta till några trix.