Hej Loranga!
Eftersom jag har vandrat där du vandrar just nu och kan blicka tillbaka så ser jag det så här...
Du kan köra detta på 2 sätt.

I BB (har inte boken vid mig så jag kan inte hänvisa till vilken sida) beskrivs en "Kolikkur" där man bryter överlevnadsångestspiralen.
Läs och kör. Ge dig inte.
Följ till punkt och pricka det som står där och släpp ALLT annat. ALLT annat. KÖR helt efter det som står där.
Det kräver sin styrka, sitt ork, sitt tålamod och sitt is i magen men framför allt sin ihärdighet!
ELLER

Släpp allt vad tider heter, allt vad vagnande heter och gör det enklare för dig genom att HELT släppa Standardmodell - den tycks just nu stressa dig till oanade höjder.
När Smulans överlevnadsångest övergick bokstavligen till kolik for real så köpte hon inte vagn eller sova lurar själv däri.
Jag, som inte fattade sammanhanget, släppte allt vad tider, vagnande hette.
Vad jag gjorde:
Matade så fort hon pep, men hon åt inte så mycket för det gjorde ju ont i magen. Hennes sömn á la längre lurar gick inte att få till så jag bar henne i sjal och där fick hon också sova. Hon sov sina lurar på mig alltså och det i 45min's pass.
Om nätterna sov hon lite längre sammanhängande men hon sov också tätt tätt intill mig och ibland på mitt bröst.
Vi gick på akupunktur med henne till slut, fick bukt på det onda i magen och kunde sen sätta en struktur följt av 2-2 rytmen.
Sakta sakta kunde jag då mata var 4e timme och nätterna började också sätta sig då hon själv valde bort nattmål allt eftersom.
Nu fick Smulan sin kolik mycket mycket tidigare men det spelar ingen roll i ditt sammanhang.
Jag vet inte hur nära ni är koliken men ni är i överlevnadsångestens träsk.
Du/ni måste komma på en strategi NU tänker jag för att bryta spiralen som ni befinner er i.
Som jag ser det så har vi i din tråd kommit på det mesta som kan kommas på. Nu är jobbet ert, förstår du hur jag menar?
Någonstans måste ni börja nysta i det hela, för det ÄR så; är de för hungriga så sover de inte och sover de inte så ÄR de för trötta för att äta. Då spelar det ingen roll hur mycket du vagnar, någon sömn kommer inte att komma och tröttheten övergår till övertrötthet som leder till ännu mindre mat osv osv.
Med min blick i backspegeln så hade jag uppbringat all kraft i världen och kört Kolikkuren som Anna W skriver om i BB. No doubt. Det är så himla värt sitt försök!
Vad tror du?
