En reflekterande berättelse jag har äran och den lyckliga glädjen att vidarebefordra:
*Mina båda barn, som är 4,5 och 5,5 år gamla, går på samma avdelning på ett fantastiskt dagis. Ljuvlig personal som har jobbat länge tillsammans och har humor, saklighet och sådan där särskild blick för barn. När jag senast ringde dit för att sjukanmäla barnen så bad en fröken att få prata med min äldste. Hon pratade med honom om att det var hans vecka att sköta dukning och frukthämtning och att det skulle bli svårt att klara sig utan hans hjälp och berättade att de andra barnen redan saknade dem båda. På ett vanligt kommunalt dagis med normalstora barngrupper! Alltså tänkte jag att det kunde vara dags för lillebror att börja på samma ställe, fast på småbarnsavdelningen. Han fyller två år nu i oktober och jag ville ge honom en social tillvaro och andra människor. Och förra veckan var vi på inskolning. Fyra dagar klarade jag av...
Visst var egentligen både avdelningen och personalen lika trevliga som hos mina söner en trappa upp... Men. En grupp av ett- och tvååringar som skulle ha samling och tillföras pedagogisk stimulans och hindras från att göra varandra illa. Det fanns ingen glädje i det.
Första och andra dagen funderade jag över hur vi skulle få min son att sitta stilla på samlingen. Arvid for runt, hämtade små saker som han gav de andra barnen, klappade, kramade och försökte stjäla de små figurerna i de pedagogiska sångpåsarna. Han ställde sig mitt i ringen av sittande barn och dansade avve-dansen.
Tredje och fjärde dagen funderade jag mest på hur det kom sig att de andra ungarna faktiskt bara satt där, stilla. Och ja, sen skulle det målas på staffli och tvättas av och kläs på och... Jag kan faktiskt inte beskriva varför jag grät när vi kom hem. För det var ett trevligt ställe och de som jobbade där ville verkligen bara väl, verkligen, men det ÄR ju såhär att min unge är bara två år och än så länge behöver han mina ögon, min närvaro och sin frihet.
När han är lika gammal som sina syskon kommer han antagligen att tycka om att gå på dagis och vara en person i sig själv samtidigt som gruppens rytm och spänningsmoment är en tillgång.
Jag må vara en ganska misslyckad människa karriärmässigt och jag älskar att leva det liv som andra gärna kallar isolerat och fel, visst - MEN jag är ändå så jäkla bäst för mina ungar just nu. För de "stora" när de kommit hem efter sina förmiddagstimmar på dagis, och för lillebror när han rör sig in och ut mellan rummen och mellan det vi gör och är. Här, nu, hemma!*
=D>
O:) O:) O:)
Törs jag tycka trots att det inte är så PK direkt. O:)