Hej!
Jag har tänkt skriva ett längre tag. Har svårt att rubricera vad det egentligen handlar om, men här är en beskrivning:
Har en pojke, Ossian, på 3,5 år som gärna pratar om allting, hela tiden, väldigt underhållande och gulligt. Sen trotsar han en hel del, då det går åt mycket tid att krama, förklara, hand-om-handen, osv. En bra dag förutsätter hos oss att han får STOR uppmärksamhet, dels kring allt han pratar om och vill ha svar på ("Men mamma, lyssna nu på mig!") och dels kring trots-situationer och "övervakning" så han inte tar allt lillasyster har. Jag har hittills tänkt att jag inte ska se ett problem där det inte finns något. Lillasyster Hermina 2 år är nämligen mycket mer självständig och inte i lika stort behov av uppmärksamhet, så då har jag tänkt att det bästa är att ge honom det han behöver just nu, så får hennes tid komma senare. Men det går ju aldrig över! Kommer jag att uppfostra en timid, tillbakadragen tjej som lär sig att alltid stå tillbaka för killar? Hon är "både" tjej och 2:a i vår familj...
När jag var i affären senast delade jag ut varsin kundvagn, sen gick jag och fördelade varorna: "den kan du ta, så kan Hermina ta den andra" osv... han var INTE med på det, hela tiden när hon fick något skrek han "Nej JAG ska ha den", "Nej Hermina får inte" osv. Det märktes att han blev riktigt stressad av att hela tiden kontrollera vad hon gjorde, se till så att hon inte fick någonting... För att klara av detta fick jag ägna all min kraft och energi till att vänligt tala om att "så här gör vi inte, du får ge den till henne i stället" osv. Och så fick han ALL, min tid. Igen. 100%. Och hon ingenting.
Jag tycker det känns så jobbigt i en sån här och liknande situationer. Hermina springer direkt undan, eller ger hon beredvilligt det han bestämmer att han ska ha, och det känns inte bra.
Jag är lärare sedan tio år och känner ju igen situationer i klassrummet där man märker att man bara har ägnat tid åt killarna, och så försöker man ta igen det de sista fem minuterna och ställer några frågor till tjejerna - varpå någon kille kommenterar "vadå, du frågar ju BARA tjejerna HELA tiden..."
Hälsningar villrådig Trebarn
PS
Ossian och Hermina tycker mycket om varandra och bråkar (oftast) inte, slåss inte. Men han bestämmer och tar saker och hon ger sig på en gång.
Sonen tar mycket plats...
Sonen tar mycket plats...
brorsan 0507
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
Hm, jag har funderat på ditt inlägg, läste det egentligen redan igår, men ville tänka över det en stund innan jag svarade..
Självklart får man inte bete sig såhär. Han ska ju bli vuxen om ett antal år, och det här är inget socialt accepterat beteende. Och du säger ju själv att du ser hur det ser ut i skolan och du vill inte själv bidra till det. Bra att du tänker på det redan nu!
När det gäller barn som bevakar revir inom familjen brukar jag säga att man får delvis jobba bort det genom att ge dem saker tillsammans hela tiden under en period. Man köper INGETING i två upplagor utan bara i en. Börjar det tjafsas, att han tycker att han ska ha den, då säger man "ni får ha den tillsammans annars måste jag tyvärr ta bort den"
Nu är dina barn egentligen kanske lite små för den här sortens resonemang men jag tror ändå du måste börja med det nu.
Ge dem också uppgifter tillsammans. Så att de måste jobba ihop!
Överhuvudtaget tycke rjag du ska spä på med ännnu mer social delaktighet för deras del, speciellt sonen. Han behöver stabilitet, han behöver ansvar och han behöver självkänsla och allt det får han av att behövas, så mycket det bara går!
När det gäller handlandet skulle jag göra så att du t.ex klipper ut livsmedel ur ett reklamblad (minns inte vem det var som tipsade om det för längesen, men det är kanon) och klistrar på kartong eller plastar in. Dela sen ut dem till barnen, så har de sina "handlingslistor". Då har han svart på vitt vad han ska ta för varor, och slipper hålla på att försöka tävla om att få mest varor hela tiden. Du håller givetvis fast vid den här fördelningen. Inte förrän om flera år är han mogen att förhandla om saker!
När det gäller att du hanterar hans trots med handen om handen etc, så är det ju jättebra! Men tänk också att det du nu gör är att lära honom de sociala koderna! Och då är det inte ok att ta ALL plats. Så funkar det ju inte.
Låt HONOM hjälpa sin syster! "Oj, nu måste Hermina ha hjälp med skorna/byxorna/vantarna och jag MÅSTE bara.. (gå på toaletten, kolla spisen, vadsomhelst). Kan du hjälpa henne?"
Det är en stor gåva till honom, att du lär honom att bli socialt kompetent!
Tänk på att familjen är samhällets ställföreträdare! Samma regler och normer ska gälla i familjen, som i samhället!
Fortsätt gärna rapportera och kom med synpunkter, så kan vi diskutera vidare!
Kram Blomman
Självklart får man inte bete sig såhär. Han ska ju bli vuxen om ett antal år, och det här är inget socialt accepterat beteende. Och du säger ju själv att du ser hur det ser ut i skolan och du vill inte själv bidra till det. Bra att du tänker på det redan nu!
När det gäller barn som bevakar revir inom familjen brukar jag säga att man får delvis jobba bort det genom att ge dem saker tillsammans hela tiden under en period. Man köper INGETING i två upplagor utan bara i en. Börjar det tjafsas, att han tycker att han ska ha den, då säger man "ni får ha den tillsammans annars måste jag tyvärr ta bort den"
Nu är dina barn egentligen kanske lite små för den här sortens resonemang men jag tror ändå du måste börja med det nu.
Ge dem också uppgifter tillsammans. Så att de måste jobba ihop!
Överhuvudtaget tycke rjag du ska spä på med ännnu mer social delaktighet för deras del, speciellt sonen. Han behöver stabilitet, han behöver ansvar och han behöver självkänsla och allt det får han av att behövas, så mycket det bara går!
När det gäller handlandet skulle jag göra så att du t.ex klipper ut livsmedel ur ett reklamblad (minns inte vem det var som tipsade om det för längesen, men det är kanon) och klistrar på kartong eller plastar in. Dela sen ut dem till barnen, så har de sina "handlingslistor". Då har han svart på vitt vad han ska ta för varor, och slipper hålla på att försöka tävla om att få mest varor hela tiden. Du håller givetvis fast vid den här fördelningen. Inte förrän om flera år är han mogen att förhandla om saker!
När det gäller att du hanterar hans trots med handen om handen etc, så är det ju jättebra! Men tänk också att det du nu gör är att lära honom de sociala koderna! Och då är det inte ok att ta ALL plats. Så funkar det ju inte.
Låt HONOM hjälpa sin syster! "Oj, nu måste Hermina ha hjälp med skorna/byxorna/vantarna och jag MÅSTE bara.. (gå på toaletten, kolla spisen, vadsomhelst). Kan du hjälpa henne?"
Nej, det tror jag inte, eftersom du vill förändra NU! Om du verkligen arbetar med det här, och när du har den viljan du har, så kommer du vända det här på ett kick!Trebarn skrev:Kommer jag att uppfostra en timid, tillbakadragen tjej som lär sig att alltid stå tillbaka för killar?
Det han behöver nu är ju att du visar och leder honom, och då måste du också visa och leda honom i hur mycket plats det är ok att man tar. Du måste visa och leda i att det inte är ok att "köra över" sin lillasyster!Trebarn skrev:då har jag tänkt att det bästa är att ge honom det han behöver just nu, så får hennes tid komma senare.
Det är en stor gåva till honom, att du lär honom att bli socialt kompetent!
Tänk på att familjen är samhällets ställföreträdare! Samma regler och normer ska gälla i familjen, som i samhället!
Fortsätt gärna rapportera och kom med synpunkter, så kan vi diskutera vidare!
Kram Blomman
Tack för bra idéer!
Hej Blomman och tack för bra idéer! Ska absolut prova kort med varor att handla!
Idag har jag tänkt mycket på hur jag pratat med barnen. Jag har medvetet försökt tänka mig att jag pratar till den ene när jag pratar till den andre, om du förstår hur jag menar. Det är vääääldigt lärorikt! Jag märker direkt att jag använder ett hårdare tonläge mot Ossian än Hermina, och det vill jag verkligen ändra på.
Sen försökte jag mig på att ge dem båda samma talutrymme, så när Ossian hade fått berätta om hur han hade haft det på barntimmarna idag sa jag att nu var det Herminas tur att berätta vad hon hade gjort (åkt pulka). Och det blev som väntat protester från Ossian, men jag sa bara att han hade ju redan berättat nu var det hennes tur. Och det accepterade han.
Mycket av det här med att Ossian tar mycket plats har jag nog skapat själv. Eller, för att inte säga ALLT.
Ossian blåste ut båda ljusen idag vid bordet, fast dom ska blåsa ut ett var. Jag sa "Så där gör man inte. Då får Hermina blåsa ut båda ljusen nästa gång vi äter" vänd till Ossian. Jag kommunicerar väldigt mycket som handlar om henne till Ossian, istället för att vända mig direkt till henne och säga "nästa gång är det din tur Hermina, då får du blåsa ut båda ljusen!" Ska försöka tänka på att vända mig mer till henne.
Det här med att alltid visa en väg ut är - väldigt svårt ibland. Vi hade en stund på mattan när de fick rida på min rygg idag, och Ossian puttade bort Hermina. Jag sa "så här gör man inte, så HÄÄÄr gör man" (lade hans armar omkring henne och fortsatte med hans röst) "kom nu Hermina, NNNUUUUU är det din tur, och när du är färdig får du säga till mig att det är min tur".
Jag känner att det här med att jämföra med skolan fick mig att tänka hur jag skulle ha gjort i min yrkesroll, och det hjälpte. Jag märkte hur ofta jag pratar med bara Ossian, vänd mot Ossian, om saker som gäller dem båda, och Hermina får lyssna passivt vid sidan. Då blir det också (självklart) Ossian som svarar, och får en bit till av talutrymmet.
Oj vad mycket man får ut av bara att analysera sig själv en smula... Vad tänker du om dom här grejerna, är jag på rätt väg?
Hälsningar Trebarn
Idag har jag tänkt mycket på hur jag pratat med barnen. Jag har medvetet försökt tänka mig att jag pratar till den ene när jag pratar till den andre, om du förstår hur jag menar. Det är vääääldigt lärorikt! Jag märker direkt att jag använder ett hårdare tonläge mot Ossian än Hermina, och det vill jag verkligen ändra på.
Sen försökte jag mig på att ge dem båda samma talutrymme, så när Ossian hade fått berätta om hur han hade haft det på barntimmarna idag sa jag att nu var det Herminas tur att berätta vad hon hade gjort (åkt pulka). Och det blev som väntat protester från Ossian, men jag sa bara att han hade ju redan berättat nu var det hennes tur. Och det accepterade han.
Mycket av det här med att Ossian tar mycket plats har jag nog skapat själv. Eller, för att inte säga ALLT.
Ossian blåste ut båda ljusen idag vid bordet, fast dom ska blåsa ut ett var. Jag sa "Så där gör man inte. Då får Hermina blåsa ut båda ljusen nästa gång vi äter" vänd till Ossian. Jag kommunicerar väldigt mycket som handlar om henne till Ossian, istället för att vända mig direkt till henne och säga "nästa gång är det din tur Hermina, då får du blåsa ut båda ljusen!" Ska försöka tänka på att vända mig mer till henne.
Det här med att alltid visa en väg ut är - väldigt svårt ibland. Vi hade en stund på mattan när de fick rida på min rygg idag, och Ossian puttade bort Hermina. Jag sa "så här gör man inte, så HÄÄÄr gör man" (lade hans armar omkring henne och fortsatte med hans röst) "kom nu Hermina, NNNUUUUU är det din tur, och när du är färdig får du säga till mig att det är min tur".
Jag känner att det här med att jämföra med skolan fick mig att tänka hur jag skulle ha gjort i min yrkesroll, och det hjälpte. Jag märkte hur ofta jag pratar med bara Ossian, vänd mot Ossian, om saker som gäller dem båda, och Hermina får lyssna passivt vid sidan. Då blir det också (självklart) Ossian som svarar, och får en bit till av talutrymmet.
Oj vad mycket man får ut av bara att analysera sig själv en smula... Vad tänker du om dom här grejerna, är jag på rätt väg?
Hälsningar Trebarn
brorsan 0507
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
Spännande!
Jag känner igen samma fenomen, men jag har två pojkar, så egentligen tror jag mer att det handlar om hur man behandlar ett äldre och ett yngre syskon... Min store är 3,5 och den lille är 1,5. Och det blir ju så himla lätt att man pratar mer med den som ju faktiskt kan prata. Fastän lillebror ju vid det här laget förstår hur mycket som helst, och faktiskt kan säga en hel del också. Det här ska jag verkligen ta till mig börja tänka mer på, TACK!
Jag känner igen samma fenomen, men jag har två pojkar, så egentligen tror jag mer att det handlar om hur man behandlar ett äldre och ett yngre syskon... Min store är 3,5 och den lille är 1,5. Och det blir ju så himla lätt att man pratar mer med den som ju faktiskt kan prata. Fastän lillebror ju vid det här laget förstår hur mycket som helst, och faktiskt kan säga en hel del också. Det här ska jag verkligen ta till mig börja tänka mer på, TACK!
Mamma till två ljuvliga pojkar födda sep 2005, resp juni 2007
Säger som Ewa, vad klok du är! Och vad mycket du ser nu när du börjat tänka på hur du gör!
Att tänka sig in i sin yrkesroll kan säkert ge dig mer saklighet, något som kan vara svårt med sina egna barn. Saklighet betyder ju inte avsaknad av känslor, bara att du kan ta ett steg tillbaka (mentalt) och lättare se hur du vill agera!
Jag tror du är på väldigt rätt väg, och det här kommer vända på ett kick!
Ang. det här med att blåsa ut ljusen, så kan man ju helt enkelt tända dem igen och låta lillasyster blåsa ut dem. Precis som Anna säger om att trycka ner hissen igen om man glömt bort att barnet skulle trycka på kanppen!
Backa bandet och göra om!
/blomman
Att tänka sig in i sin yrkesroll kan säkert ge dig mer saklighet, något som kan vara svårt med sina egna barn. Saklighet betyder ju inte avsaknad av känslor, bara att du kan ta ett steg tillbaka (mentalt) och lättare se hur du vill agera!
Jag tror du är på väldigt rätt väg, och det här kommer vända på ett kick!
Ang. det här med att blåsa ut ljusen, så kan man ju helt enkelt tända dem igen och låta lillasyster blåsa ut dem. Precis som Anna säger om att trycka ner hissen igen om man glömt bort att barnet skulle trycka på kanppen!
Backa bandet och göra om!
Ja, visst är det häftigt! Barnen öppnar dörren till en gratis chans att utvecklas som människa!Trebarn skrev: Oj vad mycket man får ut av bara att analysera sig själv en smula
/blomman
Hej trebarn 
Har följt tråden lite på håll och vill också instämma i hur klok och självreflekterade du är. Ofta hjälper det att få saker på pränt och sedan kan man, som blomman skriver, plocka fram den vänbehövliga sakligheten som man faktiskt har - fast inte alltid i relation till sina egna barn.
Vad jag tror du här har identifierat är just grunden till vår ojämnlikhet. Inte så mycket äldre/yngre syskon för där tycker jag det kan se ut på olika sätt, utan just bror/syster. Var stolt över dig själv för att du upptäckt det och därmed hanterar det. En gåva till din dotter, och likväl till din son.
Just med ljuset så vill jag poängtera det som blomman skriver med hissen. Om du sakligt och glatt säger "ojdå, så tokigt det blev, då tänder vi ett ljus igen" så tar du bort sklulden och konkurrensen och inga direkta tillsägelser behövs. Då blir det visa/leda/lära som du så elegant beskriver med leken på mattan.
Rapportera gärna vidare.
Stor kram
Susanne
Har följt tråden lite på håll och vill också instämma i hur klok och självreflekterade du är. Ofta hjälper det att få saker på pränt och sedan kan man, som blomman skriver, plocka fram den vänbehövliga sakligheten som man faktiskt har - fast inte alltid i relation till sina egna barn.
Vad jag tror du här har identifierat är just grunden till vår ojämnlikhet. Inte så mycket äldre/yngre syskon för där tycker jag det kan se ut på olika sätt, utan just bror/syster. Var stolt över dig själv för att du upptäckt det och därmed hanterar det. En gåva till din dotter, och likväl till din son.
Just med ljuset så vill jag poängtera det som blomman skriver med hissen. Om du sakligt och glatt säger "ojdå, så tokigt det blev, då tänder vi ett ljus igen" så tar du bort sklulden och konkurrensen och inga direkta tillsägelser behövs. Då blir det visa/leda/lära som du så elegant beskriver med leken på mattan.
Rapportera gärna vidare.
Stor kram
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Vad härligt med positiv respons!
Nämen, vad ni är fantastiska!
Allvarligt, det gör mig RÖRD att ni sitter och tänker er in i MIN lilla värld med mina barn och engagerar er och ger mig råd. Fina råd som får mig att tänka nytt och orka lite mer. Jag säger det igen: Ni är FANTASTISKA!
Jag jobbar mycket med "väg ut". Hela tiden. Jag uppfinner ungefär 120 vägar på en dag skulle jag tro
. Har väl inte sett nåt direkt resultat i min sons beteende än, men däremot i MITT beteende. Jag är lugnare och tappar inte fattningen. Det har fått mig att FÖRUTSÄTTA att min son inte menar något illa - egentligen. När han tar saker av henne eller vill gå före henne, eller inte vill att hon ska hjälpa till, osv - så hjälper jag honom att göra rätt. Det handlar nästan alltid om att han vill visa mig att HAN KAN (bättre än henne), men det kan han ju visa genom att få "lära henne" hur man gör. Men jag får verkligen tänka på HELA tiden att prata med henne också, ta med henne i alla samtal.
Jag har det lite skralt med social delaktighet just nu. Vi har fastnat lite i
bolibompa på nätet, om ni vet vad det är. Han har blivit så duktig själv på att klicka sig fram mellan alla spel och "världar", och det var min enda räddning under de första två månaderna av lillasysters liv; han fick jobba med bolibompa medan tjejerna sov middag och jag lurade till på soffan... och nu känns det svårt att ändra på det. Han tjatar mycket om det, framför allt när jag vill att han ska hjälpa till med något. Men vi ska in på rätta banor igen, och jag ska försöka hitta på uppgifter som dom måste hjälpas åt med.
Idag skulle hon förresten hänga upp sin haklapp på en krok, och då frågade han henne direkt (och väldigt gulligt) om han skulle hjälpa henne att stänga haklappen först... jippi!
Hälsningar Trebarn
Allvarligt, det gör mig RÖRD att ni sitter och tänker er in i MIN lilla värld med mina barn och engagerar er och ger mig råd. Fina råd som får mig att tänka nytt och orka lite mer. Jag säger det igen: Ni är FANTASTISKA!
Jag jobbar mycket med "väg ut". Hela tiden. Jag uppfinner ungefär 120 vägar på en dag skulle jag tro
. Har väl inte sett nåt direkt resultat i min sons beteende än, men däremot i MITT beteende. Jag är lugnare och tappar inte fattningen. Det har fått mig att FÖRUTSÄTTA att min son inte menar något illa - egentligen. När han tar saker av henne eller vill gå före henne, eller inte vill att hon ska hjälpa till, osv - så hjälper jag honom att göra rätt. Det handlar nästan alltid om att han vill visa mig att HAN KAN (bättre än henne), men det kan han ju visa genom att få "lära henne" hur man gör. Men jag får verkligen tänka på HELA tiden att prata med henne också, ta med henne i alla samtal.Jag har det lite skralt med social delaktighet just nu. Vi har fastnat lite i
bolibompa på nätet, om ni vet vad det är. Han har blivit så duktig själv på att klicka sig fram mellan alla spel och "världar", och det var min enda räddning under de första två månaderna av lillasysters liv; han fick jobba med bolibompa medan tjejerna sov middag och jag lurade till på soffan... och nu känns det svårt att ändra på det. Han tjatar mycket om det, framför allt när jag vill att han ska hjälpa till med något. Men vi ska in på rätta banor igen, och jag ska försöka hitta på uppgifter som dom måste hjälpas åt med. Idag skulle hon förresten hänga upp sin haklapp på en krok, och då frågade han henne direkt (och väldigt gulligt) om han skulle hjälpa henne att stänga haklappen först... jippi!
Hälsningar Trebarn
brorsan 0507
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
syrran 0703 kurad vid 11 månader
Lillasyrran 0812 vinglig SM från start...
Hej!
Vad roligt att du känner att du är på väg nånstans! Sonens beteende kommer följa ditt, det lovar jag, men ge det några veckor.
Ang. dator, så kör jag på äggklocka. Det är suveränt, man sätter klockan (och då kan jag själv variera tiden beroende på om barnen varit ute 3 timmar eller inget alls, typ) och barnen får ett konkret slut när klockan ringer. Inget tjat om att man måste stänga av.
Säg gärna innan "när klockan ringer är speltiden slut för då ska vi diska (t.ex)"
Försök verkligen komma tillrätta med den sociala delaktigheten, den löser så mycket! Tänk på vad du GER dina barn med det, självkänsla, kunskap, trygghet. stabilitet..
Fråga mina barn , de vet att jag föreläser och de säger (senast igår) att jag ska lära föräldrar att ge barnen uppgifter, för då lär sig barnen saker och så blir hela familjen gladare när de hjälps åt!
Det är så härligt att läsa hur du känner att du blivit lugnare!
Kram Blomman
Vad roligt att du känner att du är på väg nånstans! Sonens beteende kommer följa ditt, det lovar jag, men ge det några veckor.
Ang. dator, så kör jag på äggklocka. Det är suveränt, man sätter klockan (och då kan jag själv variera tiden beroende på om barnen varit ute 3 timmar eller inget alls, typ) och barnen får ett konkret slut när klockan ringer. Inget tjat om att man måste stänga av.
Säg gärna innan "när klockan ringer är speltiden slut för då ska vi diska (t.ex)"
Försök verkligen komma tillrätta med den sociala delaktigheten, den löser så mycket! Tänk på vad du GER dina barn med det, självkänsla, kunskap, trygghet. stabilitet..
Fråga mina barn
, de vet att jag föreläser och de säger (senast igår) att jag ska lära föräldrar att ge barnen uppgifter, för då lär sig barnen saker och så blir hela familjen gladare när de hjälps åt!Det är så härligt att läsa hur du känner att du blivit lugnare!
Kram Blomman
Funderar på om inte det kunde vara på plats med ett litet familjeråd också, där du och sonen (och övriga familjen förstås) kan hjälpas åt att fördela arbetsuppgifterna hemma. Vad kan HAN ta hand om :-k - vad tycker han SJÄLV Låt honom fundera och komma med förslag. Vi har ritat schema så ser alla vilken dag de ska duka bord, mata katter osv. Väldigt behändigt. Blir minimalt med tjat, för det är ju bara att hänvisa till schemat: "Vänta nu, vems dag var det att duka fram, kan DU kolla?"
Kram Ewa
Låt honom fundera och komma med förslag. Vi har ritat schema så ser alla vilken dag de ska duka bord, mata katter osv. Väldigt behändigt. Blir minimalt med tjat, för det är ju bara att hänvisa till schemat: "Vänta nu, vems dag var det att duka fram, kan DU kolla?"Kram Ewa
Mamma till Stora guldklimpen född april -04 & Lilltufsan född feb -06
& Lilltufsan född feb -06