Jag vågar inte följa mitt hjärta..

Lovis · Inlägg av **Lovis** » sön 25 jan 2009, 12:04

Hej!

Jag måste vädra mina funderingar...
Vi klarar oss på en lön just nu. Våra barn är 2 och 4 år i sommar och är anmälda till dagisplats efter sommaren.
Jag vill helst vara hemma längre med mina barn, speciellt 2-åringen men jag har en livslång sjukdom, ms, vilket gör att jag är orolig för att hamna utanför systemet så att säga.
Jag har väl tänkt ibland att jag skulle vara lite "wild and crazy" och säga upp mig men är det så värst smart? Nej såklart inte. Men barnen då?
Mannen behöver jobba eftersom det är hans lön som bär upp det hela så att han skulle vara hemma är inget alternativ.
Jag vet så lite om dagis, misstänker att det kan funka bra med 4-åringen men 2-åringen då? Jag har bett om 60% deltid om det går (men jag tvivlar på det) annars är det 75% som gäller.
Vad händer om man är arbetslös och inte får någon anställning pga sjukdom i framtiden? Står man där då eller hur funkar vårt sociala skyddsnät?Jag måste ta med i beräkningarna att jag kanske skulle stå ensam (vilket är högst otroligt, men ändå).
Ibland tänker jag att jag svartmålar dagis lite för mycket men jag har alltid sagt att jag inte vill ha mina barn på dagis (långt innan AW kom in i bilden).
Sedan tänker jag att de flesta barn trots allt går på dagis och blir så vana vid det och att mina barn skulle halka efter på något sätt.
Usch, så många funderingar. Jag är så imponerad av alla starka föräldrar som vågar!!! Men jag sitter kanske i en annan sits...eller så gör jag inte det!

Tack för att ni läste!

Kram!

miar70 · Inlägg av **miar70** » ons 28 jan 2009, 17:37

Hej Lovis

Det är verkligen supersvårt det här, för visst ska man följa sitt hjärtas röst och ändå måste man ju vara liiite realist också och det går ju inte alltid riktigt ihop

...

Jag var halvgalen och sa upp mig från mitt fasta (del)-tidsjobb samma år vi köpte huset. Du kan tänka dig vad många som tyckte jag var helknäpp. Men jag kände så starkt att om jag inte gjorde det, så hade jag blivit tokig. Min förvissning om att allt ordnar sig har alltid varit stark, och hittills har jag inte blivit besviken. Fördelen var såklart att jag visste att vi skulle klara oss på sambons lön, annars hade jag nog inte riktigt vågat...

Nu har jag snålat som en blå på mina föräldradagar, och de tar slut i augusti. Så då tänker jag börja plugga

, om det inte är så att Drömjobbet ramlar över mig!
Frida är då tre år och får börja dagis, men det blir inte ens 15 timmar i veckan eftersom sambon jobbar skift så det känns skönt.

Annars är väl dagmamma ett fint alternativ om du känner aversion mot just dagis! Eller kanske att du själv blir dagmamma?

Du kan kanske börja med att jobba och se hur det går - det kanske går bättre än du tror?

Svårt är det som sagt, ibland klarnar det när man skriver ner sina funderingar... känner du nåt sånt

kram på dig!

Sara76 · Inlägg av **Sara76** » tor 29 jan 2009, 09:43

Hej

Kanske kan barnflicka vara ett alternativ annars? Då får ju barnen vara hemma. 2-åringen får du isf vårdnadsbidrag för, om de infört det i er kommun.
Förstår att det ändå är knepigt att få ihop, men men...

Lovis · Inlägg av **Lovis** » tor 29 jan 2009, 13:27

Tack Mia och Sara för era svar! Ja, det är inte lätt det här, jag skulle nog lätt kunna följa min övertygelse för jag har också tron på att det ordnar sig på något sätt. Min man är kanske lite mer realist och man behöver ju 100% uppbackning om man skulle göra något sånt här.
Dagmamma har vi inte i vår by, tyvärr.
Vi har sagt att vi ger det en liten tid, det blir trots allt inte fulla dagar på dagis, och så får vi se hur det funkar. Min man kan lämna sent och jag kan hämta tidigt. Alltid något. Min svägerska som också har precis samma tänk ska vara hemma med sin tredje lilla bebis till hösten och hon skulle fundera på om Anna kunde vara hos henne... [-o< :-({|= det vore guld! Hon bor i vår by också.
Jaja, allt ska väl lösa sig på något sätt!

Tack snälla för era svar!

Kram!