Välkommen är du
Har jag inte sagt förut
filliefillie skrev:känns som om alla andra man läser om har "bra" nätter redan efter andra natten...undrar om jag gör ngt fel...
Nähädu - här luktar det prestationsångest. Får det inte göra
Lyssna inte på (vad du tror) om "alla andra" och deras omedelbara och fantastiska framgång - dina öron är en liten smula felvända där
Jämförelser på temat "alla andra kan, men inte jag" leder ofelbart raka vägen in i prestationsträsket, vars nästa hållplats heter vanmakt. Varning
filliefillie skrev: till slut skriker han och jag tycker alltid han låter så himla arg/hysterisk... vad exakt är bäst att göra då?
Och det var hit dina öron skulle, ja. Då blir de rättvända. I din iver att lyssna på "alla andra" (utan att höra särskilt rätt, heller
) har du missat att lära dig lyssna till barnet. Vet man inte om den lilla älsklingen är "arg" eller om han är "hysterisk" (eller båda delarna på en gång, hur nu det skulle vara möjligt
) då hör man helt enkelt inte så bra.
Man hör inte bra alls, vilket du ju också medger: "Jag tycker alltid han låter så himla arg/hysterisk..." Det låter förstås brutalt, och jag vill verkligen inte slå ner dig till missmod, tvärtom, jag ler och tror storligen på dig
men vad du "tycker" och spekulerar i och låter dig förvirras av, är helt ointressant i sammanhanget. Du måste lära dig lyssna på BARNET. Noga.
(Och hysteri, vill jag betona, är ett fullständigt outhärdligt sinnestillstånd som ingen människa ska tillåtas hamna i - ett begrepp man alltså inte ska gödsla med eller missbruka av slentrian. Det är som att kalla en förkyld person för dödssjuk.)
Det är först när du faktiskt HÖR vad han försöker säga som du kan svara honom på rätt sätt - det sätt, vill säga, som HAN finner nöjaktigt och därmed kan reagera med lättnad på. Då uppstår det som kallas kommunikation. Och det är någonting alldeles underbart att få uppleva - för er båda. Har man tur, har goda öron och är skicklig på att vända dem åt rätt håll - barnets, inte omgivningens - kan få till stånd den kommunikationen redan andra natten. Dit får du alltså backa vad dig själv anbelangar.
Så gå ljudlöst till dörren så fort han låter. Lyssna. Lyssna noga. Vänd uppmärksamheten från dig själv, och prestationskravet att genast GÖRA saker. Vänd den till barnet. Du kan inte svara förrän du har fått frågan, om man säger.
Hur låter han? Frågar han "Kommer vargen och tar mig nu
Är det farligt att ligga här
Är det någon där som skyddar mig för vargen
Finns någon som håller vakt
Kan jag känna mig säker
Vågar jag sova lugnt
"
Eller ber han om hjälp? "Jag är så trött, jag vill så gärna sova, men jag kan inte... Jag vet inte hur man gör
"
Eller svär han? "Förb...e sk-t, jag är på MYCKET dåligt humör och det tänker jag tala om för hela världen
"
(I det sistnämnda fallet gör man ingenting. Arg liten älskling ska inte tystas. Det är inte förbjudet att reagera, på vad det nu är som inte passar. Tvärtom. En ilsken liten unge låter sig heller inte lugnas eller "tröstas" det minsta. Den är det bara att vänta ut (med ett diskret leende på läpparna, för det är ganska häpnadsväckande vilka svordomar vissa somliga kan vräka ur sig 8) )
Lyssna av. Går skrikandet "ner" - av och till - eller "fastnar" det i ett jämnt och onyanserat, evinnerligt, outhärdligt tjatskrik
Detta senare ska brytas, för den sortens "statiska" skrikande gör ingen människa glad, allraminst barnet. Men så länge nyanser förekommer, vågor av gap mellan starkare och svagare, spetsar man bara öronen och avvaktar med spänning utgången av denna barnets personliga lilla livskris. Om och när han går "ner" ibland för att till slut INTE gå "upp" igen, bekräftar man att han har fattat alldeles rätt beslut här i världen och ger honom en trevlig, avslutande kompisramsa x4.
Ber han verkligen om hjälp? Är han absolut och tveklöst ledsen? Kvider han av hjälplöshet och tårars elände som en drunknande sjöman i nöd? Kan du svära på det? HÖR du det verkligen eller är du osäker
Osv. Sådana frågor ska du ställa dig själv - innan du gör något. När du väl gör något, ska du veta exakt vad det är du gör och varför
och till det krävs att du har fullkomligt klart för dig vad det var han försökte säga, fråga eller be om.
Förstår du
Så marsch upp nu och lyssna, med rättvända öron, och när du känner tvivel och tvekan, lyssna längre, mer noga, HÖR
Och om och när du tycker att du absolut måste gå in - då är det dags att ramsa. Inte förr. Det är ungefär den enda regel jag kan ge dig.
Ty Sova hela natten-kuren är en process. Det kan vara fem steg fram och två tillbaka. Det finns ingenting statiskt i en process, lika lite som det gör det i ett samtal mellan två vuxna. Därför går det inte att säga GÖR SÅ HÄR varje gång och alltid - en process lever, liksom ett samtal gör det. Konsten är att se till att processen går framåt
För vi vill ju inte - och tror ju inte - att ett samtal mellan två vuxna ska både börja och sluta på exakt samma vis varje gång, eller hur
Och innehålla samma gamla blaj däremellan
med precis samma repliker som vi hört tusen gånger förut
Kommunikation, var ordet
Och här är det inte frågan om två vuxna (men fortfarande om en PROCESS). Här är du ledaren och beskyddaren av ett litet barn, vars intressen du bevakar eftersom han (per definition) inte kan det själv. Därför ska du alltid se till att få det sista, betryggande ordet - även om det ibland kan betyda din tystnad också; även tystnad talar.
Konsten är att förmedla en sådan betryggande säkerhet, vilka verktyg man nu än väljer eller inte väljer att använda, att barnet - äntligen och till slut - reagerar med lättnad. Det och inget annat är beviset för att man gjort rätt.
Och då kan man ta hem öronen till sig och vara stolt =D>
O:)
hård i magen är han oxå..trots katrinplommon. något annat bra tips?