Igår sade jag, att jag hade en plan: att leva en dag som min mormor med massvis att göra och en bebis att ta hand om så där i förbifarten. Så här gick det...
Första sovpasset: lägger gossen utan några större ceremonier i vagnen - lägger till rätta, stoppar om, går. Tystnad. Efter 45 min. börjar han låta. Jag lyssnar. Ingen fara. När han börjar jobba upp sig skakar jag till vagnen bokstavligen i förbifarten - jag är på väg till tvättstugan det är jättesuperbrottom med det (...), jag har inte tid att stå här! Han piper till något men blir tyst förvånansvart snabbt. Jag hann bara sortera tvätten i två högar! Hurra!
Sådär höll vi på: varje gång som jag under dagens sovpass behövde påminna honom fick det bli lite snabbt påväg från det ena til det andra, och det fungerade ju suveränt bra! Visst fick jag ibland hålla mig själv lite i nackskinnet: "det är ingen fara med pojken, han har vad han behöver för att somna om, nu gör vi först färdigt detta, låter han fortfarande då går vi dit och vagnar lite kort..." I nio fall av tio tystnade han innan jag var färdig med vad jag nu höll på med! Och då snackar vi inte om några långa tidsintervaller. Så till alla er om så kämpar med attityden: skaffa dig olika projekt som skall göras - och gör dem också! Bebisen tar du hand om på vägen, att stanna vid vagnen hinner du verkligen inte...
(För övrigt måste jag säga, att det är riktigt trevligt med ett hus där allt är så snyggt och städat som nu...)
Nu närmar sig klockan sju, och jag har lagt honom för att sova sin första förmiddagslur. Han ligger och låter lite, men jag hör att det inte är någon fara.
Tack för alla er som har svarat och skickat sådana uppmuntrande ord!
Päivi B.
Se på det fantastiska resultatet - en nöjd öm moder med en nöjd bebis! Snacka om en väl genomförd tankeinsats som gynner ert lilla sammanhang - familjen! Toppen och tack för att du vill berätta!