Från sorg till barnaväntan. Nu börjar resan!

[Johanna w.]

Hej på dig och grattis till lill*n i magen!
Jag väntar också mitt andra barn och har bf 17:de oktober

Jag använde mig av profylax när jag födde Karisma. Dock avslutades förlossningen med akut snitt efter 12 timmar och mitt i krystverkarna
Så det här blir min revansh...

Jag tror inte att man måste gå kurs men tror att det underlättar
Däremot så tror jag att man måste öva upp andningen iaf fall så behövde jag det, jag blev alldeles snurrig i skallen i början när jag "lätt andades" men avslappnings övningar och yoga tror jag också är bra. Det är som Marisch65 säger ju mer man kan slappna av desto mindre ont gör det.
Det är värkligen en upplevelse att få föda sitt barn och inte bli förlöst. Även om jag missade det bästa...

Kram J.

[blivandemamma]

Tack för era fina tankar och stötting!

Jag tror att det hela egentligen handlar om att jag inte riktigt fattat att jag är med barn kanske svårt att tänka att jag skall FÖDA då. Måste hitta självkänsla och fokus. Det kommer. Undrar lite varför jag känner stygn av rädsla? Det gjorde jag absolut inte förra gången

[Johanna w.]

ÅÅåå jag måste tillägga att jag såklart inte missade DET bästa som självklart var och är att få min dotter. Men jag missade det bästa med att få föda om man säger så
Jag har också varit mer orolig denna ggn.

[blivandemamma]

Förlåt, det känns som jag svarade alla jättedåligt. Vilken revansch du skall få Johanna. Är du rädd för att samma sak skall hända igen? Jag kan känna mig rädd att planera fööör mycket. För en förlossning är ju aldrig den andra lik....

Får fundera på det där med kurs. Tack för länken, Fjällmor. Såg den också när jag googlade. Ser jätteintressant ut, kanske nåt som hade passat oss. Hur yttrar sig din sockerkänslighet? Om du vill berätta?

TACK Wifsta för peppingen!

Å tack för dina erfarenheter, Mari. Det är intressant att läsa om (inte alls rörig, väldigt tydligt )

Intressant länk, Mia. Tack! Jag tror också på det här med att hitta sin egen teknik. Men absolut vill jag lära mig mer om profylax, var bara nyfiken om det fanns något sätt att lära sig en bra grund utan att gå en konkret kurs.

Vi pratar mycket här hemma om detta, det tycker jag är det viktiga. Vi var världens bästa team sist, och vi kommer bli det igen

Kram, Anna

[Gäst]

Hej Anna!

Det finns ju en bok också, om profylaxtekniken. Som är skriven av Anna Wilsby som också startade upp den kursverksamhet jag tror är störst idag.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9132332289

Jag tror säkert att du kan lära dig själv hemma, med hjälp av bok och dvd (som jag tror Fjällis tipsade om). Om du behöver hjälp så är mitt heta tips att antingen lägga ut frågan här på forumet, eller pm:a signaturen anna direkt. anna är suuuuperduktig på tekniken, och också på att peppa (tack anna! ).

Mitt heta tips är att kombinera profylaxträningen med avslappningsövning, antingen genom att lyssna på vslappningsskiva hemma eller till exempel genom gravidyoga.

Nu måste jag rusa!
Kram!

[blivandemamma]

Ahaaaaa, vad bra Jenny! Mitt i prick!

Tack, kära du!


KRAM!

[mari.g]

Hej!
Med risk för att bli tjatig så måste jag oxå puffa lite för profylaxgruppen och Anna Wilsby. (Är ett och samma) Jag hade DVDn och lånade boken (Innan du föder) på bibblan. Jag tyckte att de kompletterade varandra bra, DVDn behövdes för att fatta precis hur andningen skulle vara. Jag övade ofta med den igång. Den har förutom andning oxå avslappnings- och massageövningar. Boken tryckte på målbilder, följ med värkarna och slappna av. Poängterade vikten av en "trygg" förlossning både för mammans och barnets upplevelse av densamma...

Jag klarade mig hemma under hela nattens öppningsvärkar med TENS och andning. Var 6-7 cm öppen när vi kom in...

Lycka till!

//Mari

[blivandemamma]

Hej,
Tack också mari för dina tankar. Skall helt klart köpa boken också får vi se hur långt den tar oss, skall fundera på yoga och dvd:n också. Gick på yoga när jag väntade Arvid, blev sedan sjuksriven för prematura sammandragningar och då kan man ju inte öva på samma vis men avslappning är ju alltid möjligt att öva.

Tycker att tiden går fort! Snart v 15 och bara ca en månad till ultraljud. Trodde ju att jag skulle få ett tidigt UL med tanke på början av den här graviditeten. Men icke. De har inte resurser säger svaret på remissen. Blev lite besviken. Visst, jag kan åka in på gyn och sätta mig och kräva ett VUL, men jag känner mig inte så laddad inför det.

Dessutom har vi börjat diskutera medicinering mot min fibromyalgi. Känns lite jobbigt men jag har fått tillbaka min värk. Fick ett ordentligt skov för ca två veckor sen och därefter har värken inte riktigt gett med sig. Dessutom känner jag mig så låg så låååååg. Vet att jag var känslig och hormonerna upp och ner när jag väntade Arvid, men nu gråter jag mest hela tiden och har svårt att hitta energin. Problemet har varit att jag känt att det varit "fel" att ta antidepp när jag är gravid (man medicinerar idag fibromyalgi med antidepressiva. Lite komplicerat men det kan ta bort värken helt i vissa fall.) det i kombination med mitt mående rent psykiskt gör att jag nog får överväga det. Man kan ta det i samband med graviditet, har jag förstått. En del sorter iaf. Men inte när man ammar. Så jag får då sluta ta dem när bebisen föds och sen se hur det fungerar. Jag har en obehagskänsla inför amningen. Har hela tiden undrat varför. Jag ammade Arvid 8 månader. Nu har jag förstått att det hela kopplas till förlossningsdepressionen. För mig var den väldigt allvarlig och jag övervägde ju tom ett tag att inte finnas med på jorden längre. Usch vad det här är jobbigt att skriva om.... Nåväl. Att ha en medicin till hands, även i den situationen, känns som a och o. För att börja leta medicinering i en sådan situation, är inte speciellt smart. Tänker jag. Så jag skall amma till att börja med. Klarar jag inte det, skall jag sluta med en gång. Barn överlever ändå, ellerhur? Men jag känner mig så värdelös...

Aja, jag vet inte vart jag vill komma med detta. Känns virrigt och dåligt formulerat. Men jag känner mig så ledsen och var bara tvungen att få ur mig allt.


KRAM, Anna

[wifsta]

Så jag skall amma till att börja med. Klarar jag inte det, skall jag sluta med en gång. Barn överlever ändå, ellerhur? Men jag känner mig så värdelös...

Jajamen - UTAN TVEKAN! Om du mår bätre av att ta medicin så LOVAR jag att ditt barn kommer att klara sig utmärkt på ersättning - det finns det många exempel på, inte minst här på forumet!

Aja, jag vet inte vart jag vill komma med detta. Känns virrigt och dåligt formulerat. Men jag känner mig så ledsen och var bara tvungen att få ur mig allt.


KRAM, Anna

Du VET att vi finns här och läser vad du skriver, stöttar dig och kommer med tröstande/peppande ord när det behövs.

Varma kramar,
en annan Anna

[blivandemamma]

Tack Anna, jag blir glad att du läser och bryr dig.

Jag tänkte kanske att det fanns någon här på forumet som ville dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Kanske någon som orkar bolla lite.

Anna

[Nancy]

Hej kära blivandemamma

Här kommer ytterligare pepp. Med risk för både svordomar och arga smiley-gubbar för nu är vi inne på en av mina verkliga käpphästar...

Allt var sannerligen inte bättre förr men vissa ting var det. T.ex så har jag frågat min mamma massvis om synen på amning på 70-talet då jag föddes. Hon kan naturligtvis inte svara för alla men berättar att det liksom inte var nån big deal. Man ammade om det funkade och funkade det inte gav man ersättning. Mamma har haft lite svårt att förstå hur jag sörjt min egen snöpliga amningskarriär men tillstår att det nog beror mycket på samhällets inställning och absurda krav på att alla skall kunna amma.

Nu tror och hoppas jag att pendeln håller på att svänga en smula. Jag ser med blandade känslor fram emot min BB-vistelse i augusti. Undrar om jag tvingas lyssna till samma trams som 2005 då Leia föddes Vidriga naturromantiska uttryck som att bröstmjölken var "flytande guld" och helt "perfekt tillverkad för just min lilla bebis välmående". En bebis vars intelligens, hälsa, immunförsvar eller varför inte överlevnadsförmåga (amning skall ju minska risk för psd) beskrevs beroende av den välsignade amningen. Skitkul då man kämpar sig blå och knappt inte får fram nån bröstmjölk ändå...

Efter två veckor var jag så deprimerad att jag tog tabletter för att få stopp på eländet.

Nu kanske jag kommer att få äta upp mina ord men om jag ser till min lilla stora prematurfödda Leiabusa så undrar jag i mitt stilla sinne varför jag grät en endaste tår... Leia är den friskaste unge jag nånsin träffat och intelligensen räcker och blir över. Hennes självgoda föräldrar tycker själva att de inte går av för hackor på den punkten men dottern våran överlistar oss ändå

En parantes i soppan är att det på många andra forum även florerar "debatter" om att det skulle vara finare och mer riktigt att föda vaginalt än med snitt.

Struntprat det med. Precis lika mycket struntprat om att det skulle vara finare att amma än att inte amma.

Gällande förlossning så skall ungen UT Bröstmjölk är bara MAT

Det som är fint och riktigt är att man som mamma gör så gott man kan efter sina personliga förutsättningar. Kämpar för det man vill genomföra och uppstår det trassel gör man så gott man kan av det också.

Det kanske låter som om jag svänger över åt andra hållet och ser ner på amning. I så fall måste jag dementera. Jag har både släktingar och väninnor vars amning fungerat utmärkt och där de utan problem fött sina barn vaginalt utan nån endaste bedövning. Jag är ärligt och uppriktigt glad för deras skull men om de hade knystat ett endaste förminskande ord om mig och mina upplevelser kan jag erkänna att jag inte hade lyckats vara lika glad. Ömsesidigt respekt är det som krävs och det tycker jag att jag känt i min närhet

Om vi sen ser till detta forum så torde det vara ganska unikt i sitt slag. Jag har aldrig någonsin mött några förnedrande eller förminskande kommentarer gällande förlossning eller amning här. Jag vågar lova dig blivandemamma att oavsett hur du väljer att göra så kommer du att få stöd för dina val här

Stor, stor kram från Nancy

[mari.g]

Hej Anna!
Kan bara hålla med wifsa. Jag tror att om du ser till alternativen att amma, eller själv må prykiskt o fysiskt bra, så är ditt lilla skräp mer betjänt av en fungerande mamma än av bröstmjölk.

Jag hade själv en förlossningedepp med Leo men det tog lång tid tills någon fattade det. Varken jag själv, min fästman eller BVC. Deppressionen yttrade sig mycket som EXTREMT kontrollbehov. Sent om sider kom jag iaf under samtalsterapi och det har hjälpt mig mycket. Det jag har förstått av min terapeut är att ofta så är det så att förlossningdeppar som inte behandlas (samtal/medicin...) ofta kommer tillbaka. Men om man tar tag i det underliggande problemet så kommer den inte tillbaka med nästa graviditet.
Jag skulle inte tveka om jag var du att söka samtalshjälp redan under din graviditet, så står du bättre rustad när lill*n kommer. Den kontakt du får kan säkert hjälpa dig även när du kommer till ammningen.

Hoppas humöret stiger med solen. Den lyser ju så fint här i Skåne idag!
Hör av dig igen! Du kan alltid PM'a om du vill ha mer detaljer kring mitt förlopp eller bara "prata" lite...

Kram!

/Mari

[Nancy]

Efter två veckor var jag så deprimerad att jag tog tabletter för att få stopp på eländet.

Få stopp på bröstmjölken alltså...

[blivandemamma]

Tack vad ni är söta, engagerade och kloka här inne allihop. Jag blir varm i hela kroppen. Jag tror, precis som du säger Mari att samtalserapi är någonting som jag behöver. Jag har blivit lovad en psykolog genom min läkare. Jag har en telefontid hos honom den 12:e eftersom han är på semester tills dess. Psykologen har fått en remiss skickad redan i april så jag känner mig skeptiskt till om det verkligen kommer att genomföras. Just nu känns det som en plåga att få vänta enda tills den 12:e för att få prata med någon överhuvudtaget. Kanske borde jag ringa min barnmorska. Hon har sedan tidigare lovat att hjälpa mig och vet min historia.

Jag är så tacksam att du delar med din av dina tankar, Nancy. Vet ju hur tufft du haft det. Jag blev själv ammad 4 månader och därefter fick jag flaska, min syster ammades 2,5 månad. Det blev folk av oss också. Jag vet det. Och jag ser själv inte ner på dem som inte ammar. Inte alls!! Varför har jag då någon jäkla präktighetsstämpel på mig själv, förväntningar på att jag måste göra på ett visst sätt, annars är jag inte tillräckligt bra? Det är jag som dömmer mig själv. Ingen annan.

Deppigheten kommer nog av att jag under senaste tiden börjat fundera på det här med medicinering och att då förlossningsdepressionen kommit upp till ytan. Och jag är så jävla rädd rent ut sagt. Kommer jag fixa allt detta? Jag är så rädd för första tiden. Jag blir så ledsen när jag hör andra mammor berätta om vilken enorm lycka och kärlek de kände till sitt barn. Jag kände inte så. Skulle gjort vad som helst för att få känna så och jag vet inte hur man tar sig igenom samma sak igen. Hela min kropp skriker när jag tänker på hur jag mådde. Jag är livrädd.

Jag vill njuta. Här och nu. Av min underbara Arvid. Men ena dagen är jag på strålande humör och andra vet jag inte hur jag skall kunna stå ut tills dagen är över.

Hur känner du, Mari över eventuellt flera barn efter en sådan upplevelse? Förstår om du inte vill skriva öppet som jag kanske men PM:a gärna isf.

Tycker du är en stark och speciell människa Nancy, suger åt mig av allt du säger. TACK

Jag förstår ju att någonting måste göras. Skall samla mig lite och ringa min barnmorska.

Tack och åter tack för att ni svarar mig. Jag blir helt slut av att skriva här, det rensar liksom hela kroppen på energi, tankar och kraft... Men det känns bra och viktigt.

Kramar

[ilindstrom]

Hej blivandemamman!

Har ingen egen erfarenhet, men jag tycker absolut du ska ringa bm nu på stutts. Den kan se till att du får komma i kontakt med läkare och psykolog och det ska inte ta flera månader. Och om du tror att du skulle må det minsta bättre av ett UL så skulle jag faktiskt åka och sätta mig där och inte gå därifrån förren jag fått en tid för UL

Tyvärr är det ju så att den som skriker och gormar högst får mest hjälp så stå på dig så att de tar din oro på allvar. När du pratar med BM säg precis hur du känner och vad du skulle vilja få hjälp med. Du måste vara tydlig.

Hoppas du får den hjälp du behöver så att du får en bra graviditet och första tid med ditt lilla skräp.

hälsningar