Måste försvara mig för att inte skicka sonen på dagis

[conny]

Behöver lite tankar och synpunkter!
Förra veckan hälsade jag på en väninna i Nederländerna (som ursprungligen är tysk som jag). Hon har fått en liten dotter som nu är 9 månader gammal. Bebisen går på dagis sedan hon har varit 6 veckor gammal (!!!), hela dagar, 3 gånger i veckan. Jag tycker väldigt synd om barnet för att hon inte får vara hemma den tid hon behöver. Min väninna har en hel annan åsikt om barnafostran än jag, och till sist började vi nästan gräla om det där med dagisen. Dessutom var det väldigt komplicerat för mig och lille Victor att bo hos min väninna, för hennes dotter fick inte göra någonting, förutom leka med sina leksaker på ett separerat ställe och Victor är ju van vid att fritt utforska allt som finns här hemma. Dottern fick inte ta någonting från bordet och fick inte öppna en enda låda. Alltid var det bara "nej, nej, gör inte det". Så detta var ganska nedstämmande.
Men, vad som slog mig, var att dottern trots allt verkade vara ganska njöd med sin tillvaro. Hon gnällde inte dagtid och log ofta. (Men: När det var sovdags skrek hon 20 minuter och vaknade till flera gånger; minns inte riktigt hur det var med Victor vid den där åldern, men just den där natten somnade han i alla fall utan det minsta pipet, trots att det var ett nytt ställe och en okänt säng.).
Vet inte vad jag ska tänka av allt det där. Victor var i alla fall tämligen missnöjd under uppehållet (tror han kände de där "dåliga vibrationerna" på sig ...) medan "dagisbarnet" var nöjd och kunde leka ensam hur länge som helst.
Därtill kommer att jag dessutom måste försvara mig mot min föredetta chef för att inte skicka barnet på dagis redan nu. Jag är ju fortfarande mammaledig men han vill gärna att jag ska komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt. Trots att jag är mammaledig försöker han övertala mig genom att berätta för mig att ett mycket viktigt projekt ska inte komma igång om inte jag ska vara med för att hjälpa till. Det tänker jag inte göra. Jag har min attityd att det bara är bra för barnet att få vara hemma ett bra tag till och dessutom har jag lagen på min sida. Men han påstår att jag helt enkelt inte har lust att jobba. Han säger att jag måste göra det möjligt att jobba - hur som helst. (dvs. blir av med barnet dagtid).
Vad är det för samhälle vi lever i ? Just nu är politikerna här i Tyskland på väg mot det "skandinaviska modellet" där alla barn kan få dagisplatser och alla föräldrar kan jobba om de vill. Nu blir det nästan ett outtalat plikt att jobba, senast när barnet har fyllt ett år. Denna regel tänker jag inte följa. Vad tänker ni?
Conny

[ms Sophie]

Jag blir verkligen beklämd när jag läser ditt inlägg.
Min spontana tanke när jag läste om din väninna är "varför ville hon över huvudtaget ha barn?".
Och din arbetsgivare verkar bara tänka kortsiktigt, men det är han tyvärr inte ensam om. Det är tråkigt att höra att Tyskland går i våra fotspår i något så tråkigt som att alla barn ska ha "rätt" till en dagisplats från 1 års ålder.

Har inte möjlighet att fördjupa mig i detta nu, men återkommer med utförligare svar och reflektioner.

Sophie

[conny]

Hej ms Sophie,
ville tacka för ditt svar sedan länge, jag skäms verkligen!
Det kändes bra att Du stötte mig i min åsikt, särskild inför samtalet med min chef! Tack för det!
Igår var jag på kontoret för att träffa chefen och planera/diskutera mitt framtid där. Jag lyckades framhärda att jag behöver tid för att dela vardagen tillsammans med lille Victor och att jag bara kan jobba några få timmar i veckan, hemifrån. Victor är mitt viktigaste projekt just nu - så länge han är så liten, ska han inte vara på någon dagis. Chefen köpte det utan alltför större protester
För mig var det återigen ett exempel att attityden är allt - inte bara med tanke på små barn
Hälsningar
Conny

[TorpSara]

För mig var det återigen ett exempel att attityden är allt - inte bara med tanke på små barn
Hälsningar
Conny

Sanning, indeed! 8)

[ms Sophie]

Hej conny,

HAr tänkt på denna tråd flertalet gånger men "sen" och "ska bara" har kommit ivägen
Hur har det gått både med kompis och jobb?

Sophie

[lillys]

Vi har ju inte heller barnen på dagis och jag kan få frågan hur vi stimulerar den äldste. Jag svarar bara vara ute!!! Ute massor i friska luften. De har varandra och andra barn i parken och vänners barn! Våra barn är dessutom nästan aldrig sjuka-hur står det till med dina som går på dagis?
Då blir det besvärande för många småbarn är ständigt sjuka när de går på dagis.

Jag brukar också säga att jag har skaffat barn för att vi ska vara tillsammans så mycket som möjligt. Jag vill ha mina barn hos mig och barnen vill vara med sina föräldrar.

Jag ordar inte mer-de flesta tycker dock att det är ok så länge barnen är mycket små men kan reagera lite på den att stora barnet på tre år är hemma. Men vi mår bra av det alla fyra så han får nog vara hemma ett år till!