Hej!
Har en 6-årig dotter som bor hos mig varannan vecka och hos sin pappa och extramamma varannan vecka. Pappan och jag har en väldigt dålig relation och har så lite kontakt med varandra som möjligt, i stort sett all kommunikationsker via SMS. Trots detta så hankar vi oss ändå fram.
Att jag nu skriver hit beror på en sak min dotter berättade härom dagen. Hon säger att hon inte får prata om mig när hon är hos pappa. Jag tycker att det är helt sjukt att hon ska behöva tänka på vad hon berättar. Jag vet att jag inte kan påverka pappan och hans sambo men hur hanterar jag detta tillsammans med min dotter? Jag har alltid försökt ha ett positivt förhållningssätt mot pappan och sambon inför henne men ibland är det svårt. Är det någon som har upplevt något liknande som kan ge något råd?
Ulrika
Jobbig information från dotterns pappa-vecka - hur gör man?
-
Gäst
Hej!
Jag har noll erfarenhet i frågan, men ger mina tankar ändå och hoppas att någon med egna upplevelser skyndar till också...
Jag tycker du ska ta upp detta rakt upp och ner med pappan. Oavsett er dåliga relation ska inte dottern utsättas för detta. Ni är båda hennes föräldrar och kommer därför hela livet att ha en relation med varandra. Och den måste ju fungera på någon sansad nivå, för dotterns skull. Självkart ska flickan kunna prata om mamma hos pappa och tvärtom. Det inget annat än själviskt och dumt av pappan och hans nya kvinna att göra så här
. Åh, vad jag blir sur på vuxna som sätter sina egna känslor och behov framför barnens, som ju faktiskt inte har bett om att få komma till världen och ställa till bekymmer 
Eller hur?!
Hoppas det ordnar upp sig!
Kram Tinis
Jag har noll erfarenhet i frågan, men ger mina tankar ändå och hoppas att någon med egna upplevelser skyndar till också...
Jag tycker du ska ta upp detta rakt upp och ner med pappan. Oavsett er dåliga relation ska inte dottern utsättas för detta. Ni är båda hennes föräldrar och kommer därför hela livet att ha en relation med varandra. Och den måste ju fungera på någon sansad nivå, för dotterns skull. Självkart ska flickan kunna prata om mamma hos pappa och tvärtom. Det inget annat än själviskt och dumt av pappan och hans nya kvinna att göra så här
. Åh, vad jag blir sur på vuxna som sätter sina egna känslor och behov framför barnens, som ju faktiskt inte har bett om att få komma till världen och ställa till bekymmer Eller hur?!
Hoppas det ordnar upp sig!
Kram Tinis
Hej! instämmer med föregående talare... jag har itne heller erfarenhet i frågan, men är väl medveten om att seperationer kan vara mycket infekterade. Dock tror jag att både mamma och pappa vill sin dotters bästa men att pappan kanske inte förstått att det inte är särskilt bra att hindra sin 6åring att prata om någon som står henne så nära som sin egen mor.
Onekligen borde han förstå att om han hindrar henne att prata om dig så skadar han henne på sätt och vis, även sin egen relation med henne. Och att även om han tycker det är jobbigt att höra om dig så måste han kunna låta det stå till sidan för sina dotters behov. Tror du att det skulle gå att prata med honom om det?
Onekligen borde han förstå att om han hindrar henne att prata om dig så skadar han henne på sätt och vis, även sin egen relation med henne. Och att även om han tycker det är jobbigt att höra om dig så måste han kunna låta det stå till sidan för sina dotters behov. Tror du att det skulle gå att prata med honom om det?
3 fina...2005, 2007, 2010
Hej!
Tack för att ni svarade så fort!
Jag vet dock inte om det är någon idé att försöka prata med pappan. Jag har försökt prata om andra saker tidigare men han är inte intresserad och blir arg. Han tycker att jag lägger mig i om jag försöker få till nån sort samarbete och förstår heller inte att jag är mamma även de veckorna jag är barnledig.
Jag sa till min dotter att jag tyckte det var fånigt och att hon får berätta vad hon vill och när hon vill när hon är hos mig. Det kanske inte var rätt men jag kände ändå att jag måste få säga vad jag tycker, brukar vara väldigt diplomatisk annars när hon berättar saker som händer hos pappa.
Det kanske inte finns så mycket att göra?
Ulrika
Tack för att ni svarade så fort!
Jag vet dock inte om det är någon idé att försöka prata med pappan. Jag har försökt prata om andra saker tidigare men han är inte intresserad och blir arg. Han tycker att jag lägger mig i om jag försöker få till nån sort samarbete och förstår heller inte att jag är mamma även de veckorna jag är barnledig.
Jag sa till min dotter att jag tyckte det var fånigt och att hon får berätta vad hon vill och när hon vill när hon är hos mig. Det kanske inte var rätt men jag kände ändå att jag måste få säga vad jag tycker, brukar vara väldigt diplomatisk annars när hon berättar saker som händer hos pappa.
Det kanske inte finns så mycket att göra?
Ulrika
Hej
Hej Ulrika.
Jag har en del erfarenhet på det området. Jag hoppas att du kanske hittar någon utväg av det jag känner/kände.
För mig var det viktigaste av allt att aldrig aldrig baktala eller på något annat sätt få pappan att framså som något negativt. Jag har alltid hållt pappan "bakom ryggen" dvs hittat på olika saker som fick mina barn att slippa sitta i kläm emellan mig och deras pappa.
Jag hade samma dåliga relation som ni har men jag gick till familjerättsenheten så att dom fick medla. Jag kände i ett tidigt stadie att oavsett vad jag tyckte om pappan så var jag tvungen att se bortom dom känslorna, barnen var viktigare än vad jag tyckte om honom.
Kanske ni kan få hjälp av någon utomstående? Att skicka sms förstår jag att för stunden kan det kännas som det bästa alternativet men jag tror mer på orden som blir sagda när den andra fysiskt är i samma rum.
Varma Hälsningar,Lisa
Jag har en del erfarenhet på det området. Jag hoppas att du kanske hittar någon utväg av det jag känner/kände.
För mig var det viktigaste av allt att aldrig aldrig baktala eller på något annat sätt få pappan att framså som något negativt. Jag har alltid hållt pappan "bakom ryggen" dvs hittat på olika saker som fick mina barn att slippa sitta i kläm emellan mig och deras pappa.
Jag hade samma dåliga relation som ni har men jag gick till familjerättsenheten så att dom fick medla. Jag kände i ett tidigt stadie att oavsett vad jag tyckte om pappan så var jag tvungen att se bortom dom känslorna, barnen var viktigare än vad jag tyckte om honom.
Kanske ni kan få hjälp av någon utomstående? Att skicka sms förstår jag att för stunden kan det kännas som det bästa alternativet men jag tror mer på orden som blir sagda när den andra fysiskt är i samma rum.
Varma Hälsningar,Lisa
hej Ulrika!
Usch jag blir såå illa berörd när jag hör sånt här.. barnen kommer ju alltid på nåt sätt i kläm när mamma o pappa inte lever ihop, men man måste ju alltid se till barnens bästa och sätta dom i första rummet!!
Min son som idag är snart 19 år har ingen som helst kontakt med sin biologiska pappa, den upphörde dramatiskt när han var ca 10 år, mot min sons bedrövele ,men till slut blev det till lättnad efter alla dessa kaotiska barnaår tillsammans med en pappa som aldrig ville ta sitt ansvar..och han hade fruktansvärt humör o humörsvängningar!! Jag har alltid haft ensam vårdnad och det blev nog min sons o min räddning!! Däremot så ville ju jag att han skulle träffa sin pappa för att han var just hans far, och jag propsade på detta under hela tiden, som jag nu får ångra såklart.. men jag gjorde det jag trodde var bäst för honom. Idag vet jag. Men han såg honom bara som mest varannan el var tredje helg...men barnen är helt oskyddade och kan inget göra, det är bara VI som kan hjälpa dom.
LYCKA TIll, Hör av dig o berätta hur det går!!
Men det jag vill säga är att ta hjälp redan nu!! Du vet ju hur pappan reagerar och att han inte vill samarbeta alls...därför är det ditt ansvar som mamma att hjälpa och skydda henne, så att hon kan växa upp till en säker och trygg person...
Usch jag blir såå illa berörd när jag hör sånt här.. barnen kommer ju alltid på nåt sätt i kläm när mamma o pappa inte lever ihop, men man måste ju alltid se till barnens bästa och sätta dom i första rummet!!
Min son som idag är snart 19 år har ingen som helst kontakt med sin biologiska pappa, den upphörde dramatiskt när han var ca 10 år, mot min sons bedrövele ,men till slut blev det till lättnad efter alla dessa kaotiska barnaår tillsammans med en pappa som aldrig ville ta sitt ansvar..och han hade fruktansvärt humör o humörsvängningar!! Jag har alltid haft ensam vårdnad och det blev nog min sons o min räddning!! Däremot så ville ju jag att han skulle träffa sin pappa för att han var just hans far, och jag propsade på detta under hela tiden, som jag nu får ångra såklart.. men jag gjorde det jag trodde var bäst för honom. Idag vet jag. Men han såg honom bara som mest varannan el var tredje helg...men barnen är helt oskyddade och kan inget göra, det är bara VI som kan hjälpa dom.
LYCKA TIll, Hör av dig o berätta hur det går!!
Men det jag vill säga är att ta hjälp redan nu!! Du vet ju hur pappan reagerar och att han inte vill samarbeta alls...därför är det ditt ansvar som mamma att hjälpa och skydda henne, så att hon kan växa upp till en säker och trygg person...
VHGmamman