Kan man reparera "dagis-skadan"?

[lotta73molen]

Nu vet jag inte om jag är på väg att göra min Lova en björnsjänst eller inte.

Vi skolade in Lova på ett kommunalt dagis när hon var knappt två år ( i höstas). Det tog tid att komma förbi perioden av separationsångest och det är fortfarande så ibland att hon säger rakt ut att hon inte vill gå till dagis. Väl där är det OK, men jag vet innerst inne att hon helst vill vara hemma med oss. Länge trodde jag att det är så här det är, det går i perioder osv. för att alla sa så men sedan jag kommit i kontakt med Barnaboken har insikten gått upp för mig att dessa små faktiskt är [i]för små [/i]för att "lämna flocken". Eftersom vi väntar tillökning så småningom vill jag ha henne hemma och helst säga upp dagisplatsen - inte för att dagiset är dåligt men personalen ser t.ex. inte behovet av social delaktighet som dessa små behöver.

Nu är frågan om det är fel att rycka upp Lova med de små rötter hon ändå börjat plantera i barngruppen, bara för att lindra min egen ångest för att jag/min sambo inte stannade hemma längre med henne. Den anknytning hon trots allt fått till de andra är ju "bortkastad" om jag i framtiden väljer ett annat dagis åt henne. Jag är rädd att det kanske är en björntjänst, att det föder mer förvirring att helt plötsligt inte alls få träffa de andra mer från att ha varit där varje dag - om än väldigt korta dagar - under ett halvår. För att sedan utsättas för en ny inskolning med främmande människor och allt vad det innebär. Ska jag lita på att hon själv signalerar om hon saknar gemenskapen med de andra?

Kan man backa bandet i den här typen av situation? Hur tänker ni andra?

Lotta

[lotta73molen]

...att råden jag fick för ett tag sedan i detta forum som rörde påklädning av rasande/förtvivlad dotter har fungerat jättejättejättejättebra. Vår lösning har blivit att springa runt efter allas våra kläder som yra höns som inte vet varken ut eller in och då kliver Lova fram och blir morgonens hjälte. Hon hyser dock fortfarande agg mot sin overall (förutom på dagis, där går det så lätt så lätt) men då kontrar vi med en äldre, ärvd modell: "Jaha, då tar vi den här i stället, då". Säger hon nej då också tar vi fram den nya med samma ord men då väljer hon glatt själv den "gamla".

Problemet är ur världen och vi är så himla glada och tacksamma över detta. Det är också anledningen till att jag vänder mig hit med ovanstående inlägg - vill gärna höra era insiktsfulla funderingar.

[annawahlgren]

Härligt att DET problemet är ur världen Pris och beröm

Visst kan du backa bandet. Du kan betrakta dagishalvåret som en utflykt. Inga så små barn behöver dagis. Det är arbetsmarknaden som behöver dagis. Om du stod inför en utlandsvistelse på ett halvår t ex där lilla älsklingen skulle få leva ett helt annat liv än hemma, skulle du knappast avstå från det äventyret p g a "separationsångest" inför hemresan... då ju en del späda "rötter" skulle få slitas av.

Barn under trotsåldern behöver sin flock (människorna OCH boet) tillgängliga. Allt annat är utflykter. Som kan vara stimulerande och trevliga och lärorika och vad du vill, men för de små barnen är de inte livsviktiga. Det skulle förvåna mig mycket om hon uttryckte saknad. Det är bara att vinka hej då till dagiset och alla barnen och gå

Däremot kan och bör du besöka ställen ibland där det finns barn att åtminstone titta på, helst utomhus, typ lekplats, lekpark, och regelbundet. Om inte varje dag så dock ett par gånger i veckan, systematiserat. Iaktta henne då och tänk att du gjort henne en tjänst: hon har fått öva sig i att vara omgiven av andra barn och leka om inte med dem så bredvid dem, och hon kommer inte att stå hjälplös och handfallen inför andra små barn hon stöter på.

Och tänk på att även om du gillar hundar och gärna klappar hundar som ser snälla ut och kanske t o m har en hund, betyder det inte att du vill - än mindre BEHÖVER - framleva dina dagar i en hundgård

[lotta73molen]

...låter det klokt. Tack för svar!

Det känns jättebra att ta tag i det som jag haft på känn men inte orkat erkänna: att Lova vill vara hemma och att jag (någon av oss) måste stå upp för det. Läskigt bara att tänka sig ekonomin och jobbet framöver. Det blir till att tänka om från grunden. Men praktiska saker har ju en tendens att lösa sig, som min mormor brukade säga.

Kramar från Lotta

[liw]

Det skulle förvåna mig mycket om hon uttryckte saknad. Det är bara att vinka hej då till dagiset och alla barnen och gå

Jag är inte ute efter att rätta på ngt sätt men för att berätta en liten historia om Emil 18 mån som började hos dagmamman, gick där i ett halvår och slutade sen då vi skulle flytta och vi dessutom väntade syskon. Han har saknat sin dagmamma och sina kompisar där mkt. Han "pratade" om dem länge efteråt. Letade ofta upp gruppkortet ngn och satte sig på rummet och pekade på alla med saknad i rösten. Det slutade med att vi fick åka dit och hälsa på liksom för att visa att de fortfarande fanns kvar även om han inte åkte dit varje dag. Det gjorde tydligen saken lättare för honom (på ngt sätt) för efter det så har han inte pratat om dem lika mkt men han minns dem def fortfarande...

Jag tycker inte att du ska dra dig för att ta ut henne ur gruppen pga detta, hon har det bättre hemma. Men det kan ju vara bra att ha i bakhuvudet om hon "deppar" ett tag efteråt.

[annawahlgren]

Tänk att du ska komma och förstöra allting

Ingen regel utan undantag och det var klokt gjort med så att säga avslutande besök, som visade att världen stod kvar och att ingenting var fel

Återigen Attityden

Det vi ska sträva efter är ju att alltid försöka förstå de små barnen. Men vi ska inte tro att deras värld bygger lika mycket på ALLTID som vår. Den bygger trots allt - vad gäller utflykter utanför "flocken" - på här och nu, ända tills de kommer upp i fyraårsåldern, efter trotsåldern, och på allvar kan fantisera om och föreställa sig det som inte finns för ögonen

[annawahlgren]

PS och så var det det där med dagmamman. En j-a skillnad. Ett hem

[liw]

Ingen regel utan undantag! Det var väl ungefär det jag menade...

[annawahlgren]

Jag med

[cillamamman]

Om man nu har ett barn som stortrivs på dagis, skulle ni då också ta ur barnet ur gruppen under det året man är hemma med syskon

Funderar mycket över detta. kommer att ha en pojk på nästan tre när vi får syskon igen. Idag verkar det vara en självklarhet att ha barnen kvar på dagis under föräldrarledigheten, vilket ju inte ens var en möjlighet ens för 4-5 åringar för några år sedan när jag fick min första "kull".

Har funderat mycket över hur jag ska tycka om detta efter att sett mina vänner självklart välja att behålla dagis (även för barn <2 år). Kan det faktiskt vara positivt, om man ändå snart ska börja igen och barnet TRIVS. Är det skönt för barnet att få komma iväg och leka med kompisar en stund? Eller handlar det bara om att mammorna är "lata och bekväma"

Tyvärr har ju detta med dagis för föräldrarlediga slagit så stort att de öppnaförskolorna knappt finns längre, åtminstone inte för barn över 1,5 år.

(Fram till för tioår sedan fanns en öppenförskola här i samhället, öppet två dagar i veckan och med underbar personal som såg och aktiverade både de små och stora barnen, det känns sorgligt att vi väljer att lägga stora resurser på dagis istf öppnaförskolor.)

/Cillamamman

[liw]

Hej Cillamamman, i din sittuation hade jag valt att behålla dagisplatsen. Hon är så stor när syskonet anländer och dessutom redan van att gå på dagis. Hade hon däremot varit mindre (omkirng 2 år) så hade jag nog sagt tvärtom...

Det är klart att det säkert finns vissa barn som är jätteroade av att få komma iväg och rasa av sig några timmar i veckan ihop med andra barn (min Emil är ett exempel som redan vid 1,5 års ålder formligen älskade sin barngrupp hos dagmamman... men så var det också en liten grupp i ett riktigt hem). Men jag tror faktiskt att många små barn på dagis som har syskon hemma är där för att föräldrarna "tror" att det "ska vara så" och för att de tror att de behöver den tiden själva för att hinna med den nya nykomlingen i familjen.
Jag höll själv på att hamna i den fällan men då vi flyttade i samma veva som jag blev gravid med lillebror så tog jag samtidigt hem Emil. Det är jag jätteglad för idag. Att ha haft honom hemma med oss har varit underbart! Tufft och mkt ibland (och speciellt innan jag hittade hit) men ändå rakt igenom positivt

[liw]

Hej det är jag igen... ang öppna förskolor.

Precis som du säger så är det väldigt ont om syskon på våra öppna förskolor också. Emil är konstant äldst och har varit sen han var 2 år.
Där vi bor nu dyker en del syskon upp lite då och då (på permis från dagis) och ett par tvååringar som har varit hemma tills nu finns där också. Men annars så är det Emil och småttingarna (upp till ca 1,5år).

[mia75]

Vi har låtit Rasmus gå kvar på dagis efter att Emil kom, han var i och för sig fyra, men jag är jättenöjd med vårat beslut. Han går tre dagar i veckan, fem timmar per gång och han älskar det!
Dessutom är det ju inte sagt att han måste gå till dagis för det. Vill vi göra något annat, eller bara vara hemma så ringer jag bara till dagis och säger att han inte kommer, så enkelt är ju det.
Jag tror att det kan vara en fördel när de börjar bli så pass stora, det underlättar att ha några kompisar som man känner igen när man börjar skolan sen.

[cillamamman]

Det är ju detta med alla sjukdommar också...Vi har varit mer eller mindre konstant sjuka (någon av oss fem i familjen) sedan nov dec (då räknar jag även in förkyylningar som klarats utan frånvaro).
Linda, hur har det gått för er under vintern. är ni mindre sjuka nu än under dagistiden?
Till saken hör att jag har en kompis vars andra barn 2 v gammal fick RS-virus och nästan inte överlevde detta. Hon har sedan fortsatt att ha mängder av sjukdomstillfällen, så jag undrar ibland om det hade hjälpt lillflickan med en storastsyer som inte gått på dagis.

(jag ska ha barn i okt så då är RS-viruset iallafall inte så aktivt)

[cillamamman]

>Mia, hade möjligheten funnits att ha kvar mitt första barn på dagis (var 4 när hon fick syskon) hade jag gärna valt det (om vi klarat ekonomin och det varit tillåtet). Vi hade tur då att hon hade en jämnårig granne hemma den gången och en öppenförskola som fungerade även för lite större barn, även om de flesta var 2,5-3 år då.
Vi började fundera på vårt tredje barn när 2 an var 3-4 år, men det fick vänta för att det känndes för grymt att tvingas rycka henne ur dagis ett år innan förskoleklassen. Där av 2 kullar med 7 år mellan 2 an och 3 an, vilket jag i och för sig inte ångrar en minut! (jätte kul med barn i olika åldrar-ger dynamik till familjen.)