Hej kära vänner!
Vi strular lite... Egentligen går allt jättebra, daglurarna sitter som berget (eller kommer att göra snart!

) och jag ÄLSKAR att sonen sover hela långluren!!!
MEN - Nätterna stökar lite. Nu har det varit fullt upp ett tag. Natt borta (småstrul, många solfjädrar som inte var enligt regelboken, mer om det nedan

) och så förkylningen. När Walle hade rätt hög feber sov han faktiskt rätt bra. Någon ramsa, men han fixade sina uppvak själv. Minns inte hur många vi hade, kanske fyra?
Nu är han snuvig. Inte jättesnuvig, men det finns klet där. Den värsta rinnsnuvan är över och idag har jag inte torkat näsan på honom en enda gång. Men natten till idag var INTE kul...
Först kom hans pappa hem efter att ha varit bortrest. Walle blev jätteglad och det var skitkul att se igenkännandets glädje!

Sedan blev det en jättejobbig läggning, då jag fick solfjädra. Galet upprörd son!
Vid halv tolv fick vi sedan ett sånt där hemskt uppvak som man inte vill ha.

Sonen står och gråter helt förkrossad och mitt modershjärta klarade inte det...

Jag plockade upp. Lade ner igen när han lugnat sig, men naturligtvis gick inget som det skulle. Jag solfjädrade för fullt, men han blev bara mer och mer upprörd. Precis som för Fjällström blev han bara mer och mer snorig och grötig ju mer han skrek och jag hade ingen nässpray. Efter någon halvtimme gav jag upp igen. Plockade upp och bestämde mig för att han, eftersom han var sjuk, skulle få somna i min famn och sedan sova i sängen (idiot!). Nu gick inte det heller. Han fattar ju inte vad sjutton det går ut på! Är det morgon eller vad? Till slut gick jag med honom i famnen jag vet inte hur länge. Till slut började han bli sömntung och då chansade jag och lade honom i hans egen säng. Inga vilda protester, dock några. Och då börjar jag med det som jag känner börjar bli ett TRÄSK - jag solfjädrar till sömns...
Det är inte första gången. I helgen solfjädrade jag till sömns för fullt, men tänkte att det var ju ett undantag. Någon gång borta kan man solfjädra till sömns, om det är kris och man inte vill tortera sina grannar alltför mycket. MEN INTE HEMMA!!! Fast nu är det ju det där med förkylningen. Han blir ju så grötig och man vill bara få det lilla livet att sova igen! Vi hade vid det laget varit vakna i en och en halv timme. Det hemska är att det inte var första försöket under kvällen heller. Jag höll honom under läggningen tills han somnade och jag försökte och försökte många gånger under det jobbiga uppvaket. DET ÄR INTE BRA! Samtidigt, om jag då släpper när jag "borde", då sätter livet igång igen. Skrik och oro, ihop med snor och slem. Samtidigt kan det ju stöka också när jag håller tills han somnar, för det händer ju att han vaknar när jag släpper.
Vi är farligt ute här!
Jag känner visst svaj i Attityden. Jag påverkas av att Henrik ligger brevid och skall till jobbet nästa dag. Jag aktar mig för att ramsa (avvakta, javisst, men jag kanske inte avvaktar, jag kanske mesar??), för jag vet inte var ramsan landar! Jag försöker så mycket som möjligt att andas tungt när jag hör att han är på gång och ofta fungerar det bra. Vet inte om han hör mig alls, men jag kör vidare. Men jag är så bortskämd med lugna nätter att jag tappar lite greppet! Och jag kan mycket väl ha en månad framför mig med strul - åttamånadersångesten är definitivt på ingång!
Jag MÅSTE fixa det här! Jag får inte snöa in i solfjädersträsket, men f-n vad jobbigt det är att ta fajterna på natten!
En liten glädje är ju ändå att han valde att somna i sin egen säng! Var skall man annars sova???
Kramar från en som skäms! // Åsa