Tack ÅsaJ och Å skrev:--- han skulle ledas tillbaka i handen och ta sig i själv. Men han kunde ej komma i sängen själv, så vi var ju tvungna att hjälpa och i och med detta var det ju en underhållning.
Ställde en stol brevid sängen så han kunde ramsas tillbaka.
Så gott som alla små (och inte så små) barn tar sig ur sängen förr eller senare. Det är en bragd och ett äventyr. Men precis som de, några nummer mindre, börjar ställa sig upp i sängen, bryter samman och inte kan lägga sig själva, måste de ges tid och ledning att inse att sådana fysiska övningar lämpligen förläggs till dagtid.
Claes Ohlsson har en utomordentligt trevlig uppfinning som heter någonting på IR (infrarött larm). Man möblerar upp något trådlöst ett stycke från sängen och vips! när lilla älsklingen tagit sig ur sängen, larmas det när han eller hon försöker larva iväg och lämna rummet. Oerhört praktisk "vakt", inte minst om man skulle ha råkat somna själv och inte märker någonting. Man blir väckt och kan återbörda barnet till ordningen, dvs till sängen. Kruxet här är alltså att lilla optimisten ska ta sig tillbaks upp i sängen själv, inte bäras eller läggas eller duttas med i något avseende (=underhållning).
Antingen kan man då stå vid sängen och glo, medan barnet kravlar sig i igen, och sedan gå ut med en ramsa som är vääldigt punktsättande ("nu slutar vi med de här dumheterna, tack så mycket, här ska sovas, för på natten sover alla människor och på natten händer ingenting. TYST." I tonen.
Eller också kan man stå i dörren och glo och inte alls gå med till sängen - litegrann avgör ju barnets ålder och talanger detta. Utan att stoppa om barnet eller dutta det minsta serverar man sedan ramsan så fort lilla ungen är på plats igen och går därifrån.
Kan man gå ur spjälsängen kan man också gå i igen, är attityden. Men ett hjälpmedel - en liten stol - kan ju peståss behövas.
Inget prat före eller efter ramsan. Tyst tråkig väntan, och ramsan när det är dags, när barnet är på plats igen - avslutningsvis.